Tanja och jag åkte med DFDS’s kvällsfärja från Kapellskär till Paldiski den 7 augusti över ett lugnt hav.
Vid ankomsten for vi till Niitvälja Golf för att spela en runda innan vi fortsatte till Haapsalu för proviantering och sen lunch/tidig middag. Förstklassig golfbana och klubb, dock i dyraste laget. Synd bara att vårt, framför allt mitt, spel inte kom upp i samma klass.
Vi kom fram till huset vid 19:30-tiden. Vägen var rensat på sly, vilket vi varit med om att finansiera, och upplevdes bredare. Dock fortfarande gropig och det blev värre i slutet av veckan efter regnen. Väl framme var det bara att etablera sig, dvs packa upp, bädda, slå på el etc.
Dagen därpå tog jag röjsågen och rensade runt huset och stigen ner till stranden. Kopplade sedan in solcellen som sattes upp på taket i juni. Det blev en lite komplicerad anslutning då befintliga kablar var grova (> 4 mm2) och att då koppla ihop två sådana med en tredje, något mindre, från den nya cellen krävde lite fantasi. Tror att jag fick det att fungera. I alla fall så laddade batterierna fortfarande efter att jag var klar. De verkade hålla laddningen ok, det enda var att en natt efter en helmulen dag så larmade (pep) det när kylskåpet drog igång.
Vi monterade plåten på balkongräcket och målade resterande delar av Anders-huset och Fanders. Efter dagens jobb invigde jag duschplatsen bakom Lill-Anders med en införskaffad laddningsbar campingdusch och en ny 15-liters hink med ljummet vatten. Fungerade utmärkt.
Efter att vi fått det mesta arbetet gjort fick vi ett par blåsiga dagar med en del häftiga regnskurar. Tog det då mest lugnt i huset men kunde ta lite promenader i omgivningarna och hittade bl.a. åkerbär en bit norrut längs stranden.
Krogen var stängd p.g.a. sjukdom så alla måltider intogs hemma.
Sista dagen var härlig med sol och måttlig vind. Äntligen kunde kom vi ut med kajakerna och fick en fin solnedgång över havet. En spindel, modell större hade bosatt sig vid köksfönstret, men mårdarna hade flyttat ut från Lill-Anders nock. Jag satte igen hålet så att de inte skulle flytta in igen.
Sista dagen städade vi ur huset och förberedde det för vintern innan vi tog 13:20-färjan från ön. Åkte direkt till Tallinn för en middag i gamla stan och en natt på hotell innan vi åkte hem dagen efter.
Roland, Sven, Cleo och jag tog DFDS-färjan från Kapellskär som avgick klockan 21 på Nationaldagen och var framme i Paldiski klockan 8 estnisk tid dagen efter. De 75,7 kilometrarna bilfärd ner till Haapasalu tog sedan lite över en timme vilket gav oss en knapp timme att proviantera på Coop innan vi tog 10:15 färjan över till Ormsö. Ett litet problem vi stötte på var att man inte fick sälja alkohol före klockan 10, så vi fick ladda upp med öl och whiskey i öns lilla butik på väg till Kadakavälu.
Den tidiga färjan och trots omvägen via affären gjorde att vi fick en halv dag ”extra” på ön, vilket gav Sven tid att titta över solcellerna. Det visade sig att det inte var något fel på själva solcellerna som vi trott, utan en kabelanslutning i regulatorn som var dålig. Sven fixade till problemet med lite ny kabel som fanns i Fanders.
Vi stannade ytterligare fyra dagar i huset varav de tre första gick åt för att måla de ännu omålade delarna. De 10 liter lasyr vi hade med oss räckte nästan hela vägen, men nu är de svåraste delarna, vindskivor, hanbjälkar och gavlar, målade. Kvarstår halva Fanders och en liten del av väggen högst över balkongen på Andershuset.
I och med att vi inte bytte solcellerna på taket så hade vi två nya solceller över. Men på näst sista kvällen noterade vi att vi hade sol på nordväst-sidan av taket så vi använde sista dagen till att sätta upp en av dem på taket över balkongen. Efter lite beräkningar kom vi fram till att regulatorn skulle klara den extra amperen som den skulle generera, plus att vi får lite mer el senare på eftermiddagen/kvällen. Med lite innovativa lösningar och en del klättrande på taket så kom den på plats. Det gick dock inte att koppla in den i dosan på balkongen då kablarna var för grova för de anslutningar som finns. Sven tar fram en lösning på problemet och Allan eller Sven installerar vid nästa besök.
Vi hade också med oss en ljusstarkare 12V-lampa till köksbordet och det var en markant skillnad. Nu kan man se korten om man skulle vilja spela något framåt kvällen. Och brunnen läcker inte längre sedan Sven gängat upp och satt skruv i hålet. Dock borde brunnen målas då färgen börjar ge med sig och rost finns.
Diskbänken är nu justerad och tätad mot bänken tack vare Rolands kunskaper och idoga arbete.
Vädret under veckan var riktigt blåsigt men bra för att jobba i, myggen blåste bort. Förutom några små regnskurar de första dagarna så hade vi bara en förmiddag som gick bort p.g.a. kraftigt regn. Cleo uppförde sig exemplariskt hela veckan men blev lite upprörd då hon såg delar av mårdfamiljen som flyttat in under nockplåten på Lill-Anders.
Sista dagens eftermiddag fick vi lite tid till sightseeing och passade på att besöka Saxby fyr. När vi var där dök det upp en man som på ryska frågade om vi ville gå upp i fyren, vilket vi gjorde, samt besökte det lilla museet bredvid.
Hemresan gjordes på det traditionella viset med Tallink efter att bilen lastats med öl och andra ädla drycker. En lunch på Rådhustorget och en fika med bakelse hann vi också med.
Kvar att göra och nytt på arbetslistan.
Måla sista delarna av Fanders och Anders (Behöver trappstege eller motsvarande på balkongen för att nå upp till sista biten av väggen).
Koppla in nya solcellen (behöver klammer att fästa kabel samt ny kopplingsdosa)
För andra gången tog vi vägen via Kapellskär till Paldiski. Färjan avgick klockan 21 den 3:e augusti och vi kom fram till Paldiski vid 8 på morgonen dagen därpå. Denna överresa var inte lika lugn som den i juni utan det gungade en del och vågorna slog mot båten i motvinden.
Väl framme i Estland stannade vi till på Niitvälja golfikeskus och spelade en 18-hålsrunda. Banan var i perfekt skick och vädret var växlande, både regn och sol om vart andra.
Efter lunch på golfklubben körde vi ner till Haapsalu. Vi hade bokat Ormsö-färjan till 18:15, så vi hade gott om tid att proviantera.
Framme på ön var vägen mestadels torr men den första delen bakom ladugården och den mest sanka delen hade stora vattensamlingar. Skönt att ha en fyrhjulsdriven bil med extra markfrigång.
Tiden på ön
Väl framme vid halv åtta-tiden packade vi upp och städade samt satte upp den nyinköpta taklampan. Det blev nog något bättre men vi upplevde att ljuset fortfarande var i svagaste laget.
Vi hade fem hela dagar på oss och hade planerat att ta lite mer ledig tid än under förra resan. De första tre dagarna var vädret med oss. På den tredje dagens kväll drog en ordentlig åskskur in efter att temperaturen varit uppe i 30 grader under eftermiddagen. Mullrade konstant och regnet vräkte ner. Med ovädret kom också vinden som nog var uppe i halv storm ett tag innan den lugnade ner sig lite men var kvar resten av tiden. Kom efter detta en del kortare regnskurar under resterande tiden
Detta hann vi dock göra:
Måla resterande fönster- och dörrfoder på alla tre husen.
Måla Lill-Anders’ sjösida inklusive dörren samt husets sida mot Anders-huset.
Målade toalettens sjösida inklusive dörr och foder.
Måla väggen uppe på balkongen till i höjd med dörren. Efter detta tog lasyren för fasaden slut. Färg för fodren finns det lite kvar av och det tog vi hem.
Målade de vita stolarna och bordet som stod uppe på balkongen. De förvaras nu inne på övervåningen.
Tvättade rent bordsskivan på det stora bordet ute och oljade in det.
Satte som sagt upp lampan.
Röjde en del gräs men inget sly denna gång.
Felsökning på solpanel/batterier då dessa inte laddade tillräckligt. Var tvungna att stänga av kylskåpet ungefär halva dygnet då regulatorn larmade om låg spänning i batterierna.
Stängde ner huset för vintern genom att tömma vattenlåsen, fästa toadörren och täcka in bordet ute med takpapp.
Också noterat:
De två ursprungliga solpanelerna levererar ingen eller möjligen mycket lite ström. Ordentlig laddning fick vi endast då solen träffade solcellen på balkongen. Tog bilder på panelerna och skickade till Sven som tyckte det såg ut som något flugit in i dem. Problem med laddning noterades också vid resan i juni i år. Troligen dags att byta ut dem.
Vattnet från brunnen var en hel del bättre än i juni, men dock fortfarande en del ”rost”.
Det var få bromsar men en hel del myggor och några få fästingar.
Gasolen tog slut så vi bytte och tog hem den tomma flaskan.
Extremt högt vatten och nästan ingen strand. Lufttrycket nere på 993 hPa.
Åt på Krogen en kväll. Menyn har blivit klart kortare, mest pasta-rätter.
Jag hann med att läsa två böcker under veckan men någon kajaktur blev det inte. Det blåste för mycket.
Saker på arbetslistan som tillkommit eller är kvar att göra sedan tidigare:
Åtgärda solceller som inte levererar ström.
Ny ljuskälla till taklampan. Finns för någon eller några hundralappar, t.ex. denna (806lm motsvarar ungefär 70W glödlampa)
Tätning av dörrar och fönster. Tätlister med hem igen, visste inte om Roland ville ha tillbaka dem som inte användes.
Tätning läckande brunn. Vi såg att det var ett litet hål i sidan på pumpen där vatten läckte ut. Borde kunna tätas med någon form av ”spackel”.
Ytterligare målningar av de delar som ännu inte målats, huvudsakligen uppe under taket på gavlarna på Anders-huset inklusive vindskivor men också hela norra långsidan. Resterande delen av Lill-Anders och hela Fanders behöver ny lasyr. Speciellt vindskivor på Fanders sjösida kräver åtgärder.
Det finns inga reservdelar till Separetten, vi får fundera på om man kan göra någon egen lösning eller om man skall investera i en ny toalett.
Diskbänken verkade limmad i bänkskivan. Så något silikon kom inte på plats denna resa heller.
Hemresa
Hemresan företogs på sedvanligt vis med Tallink. Gott om tid att handla i Haapsalu och Tallinn eftersom vi tog 8:35-båten från ön. Havet var nu förhållandevis lugnt även om båten svajade en del i sidvinden.
I stort sett direkt från Lailas begravning begav vi oss, Allan och Tanja, till Ormsö på en, i huvudsak, arbetsresa. Vi hade för avsikt att beta av några av de nödvändigaste punkterna på arbetslistan från senaste byggruppsmötet.
Överresan
För första gången på många år tog vi vägen via Kapellskär och Paldiski. Färjan avgick klockan 21 den 14:e juni och vi kom fram till Paldiski vid 8 på morgonen dagen därpå. Ombord märktes att detta var ett rent transportmedel, visserligen fanns det restauranger, kaffer och barer, men inget festande och inga casinon eller shower. Båten var definitivt inte en kryssningsbåt. Sjön låg spegelblank så natten var lugn om även morgonen blev tidig, uppe klockan 6 svensk tid för att hinna med frukosten.
Vi hade sedan bokat Ormsö-färjan till 14:15, men hade gått och väl hunnit med 10:15 eftersom vi var framme Haapsalu vid klockan 09:19. 75,6 km körda på tomma vägar under 1 timme och 5 minuter. Coop öppnade klockan 9 om jag minns rätt, så vi hade hunnit proviantera också.
Framme på ön var vägen torr men lite gropig. Vår väg ner till huset var dock blockerad av nedfallna kvistar och mindre träd. Vi fick gå fram till Fanders och hämta sågar och en stor sekatör så att vi kunde komma fram med bilen.
Tiden på ön
Väl framme vid halv fyra-tiden packade vi upp, städade inne och röjde gräs runt husen och stigen ner till sjön. Efter en traditionell måltid med kalla rökta kycklinglår tog vi en tidig kväll.
Vi hade tre hela dagar på oss och vädret var med oss. Soligt, varm och inget regn. Kanske lite väl varmt, 25–27 grader, för att jobba i direkt sol. Blev en del svett så vätska behövde fyllas på konstant.
Det vi hann göra var:
Måla fönsterbågar på bägge fönstren på nordöstra kortsidan.
Måla fönsterbågar på fönstret mellan matbordet inne och altanen.
Måla fönster- och dörrfoder på Anders och Lill-Anders förutom de två fönstren på norra långsidan.
Måla dörrbladen utsida på Anders-huset alla tre dörrar.
Måla balkong-räcket.
Sätta upp plåt över altandörren.
Röja buskar på fältet ner mot sjön. Det mesta röjt förutom lite i kanterna att ta vid nästa besök.
Tog hem lampan över matbordet så att Sven kan titta på om man kan bygga om den för att få bättre ljus vid bordet.
Satte upp gardinkappor vid fönstren runt matbordet.
Satte upp nya myggnät för entrédörren samt för fönster och balkongdörr på ovanvåningen.
Annat noterat:
Det finns inga reservdelar till toaletten inne, vi får fundera på om man kan göra någon egen lösning eller om man skall investera i en ny toalett.
Diskbänken verkade limmad i bänkskivan. Så något silikon kom inte på plats denna resa.
Morgonen för avresan var mulen och jag satte en powerbank på laddning vilket resulterade i att solcellsregulatorn visade batteristatus ”Urladdat helt”. Kan vara tid att titta på batterierna och kanske byta ut en eller flera av vem. Har ju varit i tjänst sedan sommaren 2009, dvs 14 år. Innan dess fungerade el ok, batterispänning mellan 12,8V och 13,4V enligt LED-indikatorerna, men då var det soligt i stort sett hela dagarna.
Gott om lasyr och vit färg kvar för fortsatt målning. Står i Fanders med penslar och sandpapper.
Vattnet från brunnen var rostfärgat och vi fick inte bort det trots att vi pumpade en hel del. Gick att använda för tvätt och disk, men vi vågade inte dricka det.
Sista kökshandduken tog vi med oss hem för tvätt, så på plats finns just nu ingen.
Det var en del bromsar och myggor men inga fästingar lyckades fastna på oss. De stora bromsarna höll sig till de mörkare delarna av skogen medan de mindre trekantiga periodvis fanns runt huset.
Extremt lågt vatten gjorde stranden åtskilliga meter bredare.
Saker på arbetslistan som är kvar att göra:
Tätning av dörrar och fönster, tiden räckte inte till. Tätlister med hem igen, visste inte om Roland ville ha tillbaka dem som inte användes.
Tätning läckande brunn. Vi såg att det var ett litet hål i sidan på pumpen där vatten läckte ut. Borde kunna tätas med någon form av ”spackel”.
Ytterligare målningar av de delar som ännu inte målats, huvudsakligen uppe under taket på gavlarna, delvis nordöstra kortsidan och hela norra långsidan. Också Lill-Anders och Fanders. Lasyr finns så det borde räcka. Kan även bättra på några av de andra fönsterbågarna.
Hemresan
Hemresan företogs på sedvanligt vis med Tallink. Gott om tid att handla i Haapsalu och Tallinn eftersom vi tog 8:35-båten från ön. Havet var även nu förhållandevis lugnt.
Prisinformation
DFDS Kapellskär-Paldiski två personer, en bil och 2-bäddshytt med havsutsikt: 2.500 SEK + frukost för två 234 SEK. Totalt 2.734 SEK
Tallink Tallinn-Stockholm två personer, en bil och A-hytt (med fönster) 3.289 SEK + lyxfrukost för två 538 SEK och avbeställningsskydd 112 SEK. Totalt 3.939 SEK
Ormsöfärjan kostade som vanligt 4 EUR per vuxen och tur samt 10 EUR per bil och tur.
Utdrag ur “Estlands Svenskbygd” av Per Söderbäck. Bokförlags Aktiebolaget Thule Stockholm 1939
Från Haapsalu kommer man lätt över till Ormsö. Från hamnen går en liten ångbåt till ön, och man kan också komma med öbornas båtar ditöver. Ön är ett av de största svenskområdena och med undantag av en c :a 300 ester, som i huvudsak bo i Sviby (Svear-nas by!) är den till omkring 3.000 personer uppgående befolkningen rent svensk.
Ormsö natur är omväxlande och på sina håll möter man en synnerligen fager trakt, men i stort sett är naturen likartad med den i Nucköområdet.
När man kommer med båten till Ormsö brygga, märker man genast åtminstone en sak, som man annars ej möter i svenskbygden: turisten blir mottagen. På stranden stå nämligen oftast några droskor och vänta på båten för att föra de besökande upp till öns centrum. Visst är det gott och bra, ty den som en gång skakat den omkring 7 kilometer långa vägen till kyrkan i en fjäderlös vagn, måste erkänna att detta är en: förbättring, men fråga är vilket fortskaffningsmedel, som går mest i stil med det hela. Men de svenska besöken från Haapsalu ha blivit vanliga, och man har väl funnit, att den som har det bekvämaste åkdonet, har största utsikterna att få köra och tjäna sig en slant. Någon bil har ännu ej funnit vägen till Ön, och biograf och annan världens fåfänglighet finns inte heller.
Om den besökande ej redan i Haapsalu mött några ormsökvinnor, blir det nog dessa, som allra först dra uppmärksamheten till sig. Nära nog alla gå klädda i sin ös “hembygdsdräkt”, som möjligen kan kallas pittoresk men inte vacker. Den består egentligen endast av en tätveckad, vi skulle kanske säga plisserad, svart yllekjol, som är så lång, att den går upp under armarna och med “hängslen” hänger över axlarna. Detta kan man nu vanligen inte se, ty kvinnorna bära utanpå denna en blus med breda, stoppade axlar. Kjolen är rätt kort – nedtill, och på benen ha kvinnorna röda “läggar” alltså strumpskaft, och på fötterna vita sockor, som gå ett stycke upp på benen. Numera äro väl vanliga skor tämligen allmänna, men när man går hemma på ön, har man i allmänhet ännu den gamla fotbeklädnaden, nämligen skinnskor, som närmast likna svarta tofflor. Ja, dräkten är ej skön, men det vore likväl skada, om den skulle försvinna, ty den hör i alla fall ihop med ormsöbilden. En annan sak, som man i detta sammanhang lägger märke till, är att kvinnorna, gamla och unga, ha sitt hår flätat i två långa flätor, som hänga ned på ryggen. Och så bära gamla och unga huvudduk.
Nu går färden uppför strandbrinken mot öns inre. Vägen är här som på andra håll i svenskbygden och även eljest i Estland riktigt bra – så länge det inte regnar, ty då blir det en hal och försåtlig lervälling. Vi fara genom Sviby by, över odlade marker och vida lövängar, och komma så fram till Hullo, den största byn på ön. Men strax utanför byn ser man först en byggnad, som gör att en svensk hajar till. Det är en grekisk-katolsk kyrka med lökkupoler och annat som hör till en sådan. Det är ett minne från den tid, då de ryska poperna i russifieringens tjänst inbillade bönderna, att de genom att övergå till den “ryska läran” skulle slippa ifrån skatter och andra besvärligheter, och därigenom lyckades få en skara “avfällingar”. Men det var ej värre, än att när de omvända funno, att löftena ej infriades, de gingo tillbaka till den gamla tron igen. Nu är det endast några få katoliker kvar, som någon gång om året få besök av en katolsk präst.
Så fara vi direkt till den “riktiga” kyrkan, som ligger på en låg ås med skog och ängar omkring. Strax bredvid ligger prästgården. Hos den svenske prästen, som nu är prost över de svenska församlingarna, kan man få låna nyckeln till kyrkan, och han följer också säkert med som ciceron.
Kyrkan är som de andra kyrkor, vi mött i svenskbygden, av gammalt datum. Dess äldsta del, det fyrkantiga koret, stod färdigt på 1300-talet. Först på 1400-talet fick kyrkan ett långhus av trä, som 1632 ersattes med det nuvarande, som är av sten. Kyrkans inre har väl ej några större överraskningar att bjuda på ur skönhetssynpunkt, men åtminstone predikstolen är mycket vacker. Altaret är skänkt av en av öns “härskare” och pryder väl sin plats, och på väggarna finns dels en vapentavla över den förste Stackelberg på Ormsö, dels minnestavlor över ormsöbor som stupade i världskriget och över dem som blivit borta på havet. – Ett stycke från kyrkan ligger den trädbevuxna, ej precis vackra kyrkogården med hjulkors på de äldre gravarna. I prästgårdens trädgård står en minnessten över den förut omtalade missionären L. J. Österblom, och vid kyrkan finns ett litet monument över dem som föllo i frihetskriget. Några meter från detta monument står en vidkronig tall. Under denna stod i gången tid den “kåk” eller stolpe – av folket kallad kerke-kåken – vid vilken offentlig spöslitning övergick dem, som förbrutit sig mot kyrkans bud.
Ön har 15 byar. Att räkna upp dem alla skulle föra för långt. De förnämstas läge och namn framgår av kartan. Den som ger sig tid till vandringar eller cykelfärder har ett givande fält för studier såväl i jordbruksbyarna inne på ön som hos fiskarna vid stranden, och sådana besök i “utkanterna” ge i varje fall den största valutan. Ön har vid Hullo ett par pensionat, där man kan övernatta och få mat för en mycket billig penning.
Ända till den svenska tiden tillhörde Ormsö biskoparna på Ösel. I början av 16oo-talet gavs ön som förläning till officerare, men snart nog var så gott som hela ön i Jakob de la Gardies besittning. Ormsö köptes 1675 av fältherren 0. V. von Königsmark, och en gång betalade öborna sin skatt till den i svensk historia bekanta Aurora K. År 1748 köpte baron C. W. Stackelberg Ormsö. Hans släkt ägde sedan ön, tills godsägarväldet upphörde.
Från början fanns det två herrgårdar på ön, men så småningom slogos godsen tillsamman till ett, Magnushof. Några kilometer sydväst om kyrkan låg herrgården. Ännu 1926, då jag första gången besökte den gamla herrgården, fanns huvudbyggnaden kvar. Men alla fönsterrutor voro utslagna eller borttagna och de forna herrarnas salar buro alltför tydliga vittnesbörd om, att de mest användes som avträden. Nu är nära nog allt borta, och endast den förvildade slottsparken, och några fallfärdiga murar utvisa det rum, där en gång öns härskare hade sin borg.
Ormsöbornas förhållande till godsherren var i stort sett likartat med nucköbornas, vilket är helt naturligt, då bägge områdenas historia kom att gestaltas av de redan förut omnämnda frihets- 94 breven av drottning Kristina och Karl XI. Men under· det nucköbönderna fogade sig i de bestämmelser, som agrarlagen av 1858 innehöll beträffande dem, vägrade ormsöbönderna att underkasta sig dessa, då de sågo, att de ej alls överensstämde med drottning Kristinas skyddsbrev. Då de förstodo, att de ej kunde få rätt hos sina egna myndigheter, skickades en deputation till Sverige för att hos svenske kungen och regeringen anhålla om “förbön” hos kejsar Alexander. Under tiden for Stackelberg fram med en grymhet mot bönderna, som nära nog saknar sin like. För sin “lättja och envishet” straffades de med spöslitning, och militär hjälp tillkallades, vars förnämsta utrustning var spöknippor. Bönderna piskades obarmhärtigt, utan dom och rannsakan och fingo håret avrakat på halva huvudet. Slutet blev, att Stackelberg segrade, sen han fått fullmakt att avhysa ett visst antal bönder årligen, om de ej ville fortsätta att fullgöra sin arbets-“skyldighet” till herrgården eller avsluta arrendekontrakt.
På 1890-talet köpte ryska staten ön. Magnushof blev en barnkoloni, och bönderna blevo ägare av sina gårdar. År 1917 då ryska soldater, den s. k. dödsbataljonen, voro förlagda på ön, började åverkan och förstörelsen i den gamla herrgården, och det var säkerligen ingen ormsöbo, som sörjde, när den påminnelsen om deras förnedrande träldom slutgiltigt försvann.
Lillgammal kanske, tack vare schaletten, ter sig ormsöflickan, som går och läser för prästen. Men de röda kinderna, de klara ögonen och den ljusa pannan skvallra om att barnskorna knappast ha hunnit sättas undan. Då man möter estlandssvensk ungdom av denna typ, och den är sannerligen ej sällsynt, känner man ingalunda lust att förneka förvantskapen med den.
Vid Saxby fyr på Ormsö’ västligaste udde går praktiskt taget gränsen för svensk bebyggelse i dag, eller noga taget i Saxby, ty fyrväktaren är est, men nog förstår han så mycket svenska, att en främling kan göra sig förstådd.
En liten trio Ormsöflickor, som knappast börjat skolan. De ha just kommit från söndagens gudstjänst. En har en ordentlig ormsödräkt, de andra två har dagen till iira tagit på sig andra högtidskläder, men schaletten har fått sitta kvar, även om den inte är alldeles riktig – till färgen.
“I granngården har en svensk släkt på sjutton personer blivit inhysta. De är estlandssvenskar som flydde 1944. Axel Fällman var sexton år då och han berättar hur dramatiskt det gick till. Hans morbror, som redan bodde i Sverige, återvände i en liten båt och väckte sina släktingar klockan fyra på morgonen.
I skydd av mörkret lämnade de ön, och fyra timmar senare steg de i land på Hangö i Finland.
Släkten Fällman utnyttjade möjligheten som kom 1991, att få tillbaka sin en gång ägda mark. Axel Fällman är inte helförtjust i Ormsöbornas vurmande för naturen. De nya naturskyddsreglerna begränsar vad släkten får göra på sin ägandes tomt, där de hoppas att så småningom kunna bygga ett hus.
– Det är i och för sig bra att naturen skyddas. Floran är ju unik här. Men de kunde ju diskutera lite mer med markägarna, säger Axel Fällman.”
