Om striderna på Ormsö, sept.1941, har skrivits av tiotalet författare, men beskrivningarna är varandra utomordentligt motstridiga.

Bland dessa tiotal beskrivningar är två arbeten att räkna med. Av dessa två är en författad av en år 1979 i Kohila mellanskolas (gymnasium) tionde klass varande elev, Olle Ringmäe, under ledning av samma skolas lärare, Heino Vilipere, som 1941 bodde på Ormsö tillsammans med sin far, Aleksander, vilken ända till sommaren hade ställning som chef på Saxby fyr, på öns nordvästra hörn.

Den andra skrivelsen från septemberstriderna, att räkna med, är Aleksandr Tsistjakovs minnesskrift om striderna på ön, där han deltog.

Men även i dessa två arbeten finns stora motsättningar. Karaktäristiskt är att dagen för tyskarnas påbörjan av landstigningen avviker i källorna, 7,8,9 och den 10 september. Skiljaktigheter ges också om styrkan och deras tunga vapen, som också från krigshändelserna på ön.

Följande är sammanställning av författarnas versioner av septemberstriderna och andra tillgängliga källor samt jämförelser mellan olika material från sjö- och landkartor.

I början av tysk-sovjetiska kriget fanns på Ormsö 30 ryska gränsvakter – tio man i vardera byn Norrby, Sviby och Saxby. Från estniska självständighetstiden kvarstod i tjänst, i Saxby fyr, på öns nordvästra hörn, en därvarande svensk och tre estniska marinsoldater. Möjligt att estniska marinsoldater bärande uniformer också fanns i Norrby fyr, på öns nordöstra hörn. Vid krigets utbrott påminde uppenbarligen någon chef, att Ormsös fyrar bemannades av opålitliga element – ester, svenskar. Och på krigets andra vecka byttes fyrvaktarna ut: hittillsvarande Saxby fyrs chef, Aleksander Vilipere, avskedades från tjänsten. De två estniska matroserna och matrosen Anders Alström samt den estniske Fanjunkaren, Johannes Tutt, befriades från tjänsterna.

Tydligen tömdes också Norrby fyr från ester – svenskar, om de fanns där. I Saxby fyr uppehöll sig 8-10 ryska marinsoldater och deras chef blev Fanjunkaren Kartasov och hans biträde var Vassiljev. Tills vidare hade på Ormsö varit ryska gränsvakter, men i början av juli månad begav de sig i all hast till Sviby hamn och for från ön över vattnet. Möjligt, att under följande två månaderna blev kvar endast ett par tiotal uniformerade ryska marinsoldater.

Den 6 sept. anlände till Saxby fyr en från Rohuküla retirerande grupp ryska sjömän. De kunde nog hamna på olika platser, för av J. Vinogradov i 11 Runö-historien 11, fanns det på Ormsö, i början av den tyska landstigningen, knappt en garnison av ett kompanis storlek, således halvtannat hundratals män. Av tunga vapen hade ryssarna tills vidare två 45 m.m. pansarvärnskanoner på ön. De tyska ingenjörstruppernas general, W. Kuntze, som ledde de västestniska öarnas erövring år 1941, gav uppgiften att erövra Ormsö till 217:de infanteridivisionen. Dess befäl var Generallöjtnant Baltzer, som i sin tur gav order till en bataljon ur 389:de infanteriregementet. Tyskarna fick hjälp av ett kompani ur bataljonen “Erna Il “, som bildats i Tallinn efter befrielsen, och leddes av Löjtnant Ungvere samt ett hemvärnskompani från Haapsalu.

Tidigt på morgonen den 7:de sept. skulle tyskarna landstiga på Ormsös södra strand, längs stranden sträckande Rumpo näs. Men denna morgon blåste stark västvind (14 m/s) och det blev inget av med tyskarnas landstigning. I det rysk-baltiska distriktets kustbevakningsområde ingick Ormsö och Dagö i den s.k.  “Nordiska befästningssektorn “, vars befäl, överste A. Konstantinov, var placerad på Dagö tillsammans med huvudstyrkan. När han fick veta om landstigningsförsöket av tyska trupper, gav han order att till Ormsö skicka ytterligare två kompanier med en 76 mm kanon. Eftersom ryssarna var rädda för tysk landstigning även på Dagö, beslöt man att inte skicka reguljära trupper till Ormsö, utan samlade ihop ett blandat kompani från kustbatterierna och ett av ester bestående byggnadsarbetare (byggnadskompani). Det första under befäl av löjtnant Solovjov och det andra leddes av kommissarie Pruul, f.d. sekreteraren i Paldiskis partikommitté.

För att effektivt kunna beskjuta tyskarnas landstigning från Tahkuna med sin 180 mm och sydväst från Kärdla sina 152 mm batterier, skickades den 7:de september, på kvällen, Säärebatteriets biträdande kommendör, löjtnant Tsistjakov med en radiooperatör till Västhamnen i Saxby på Ormsö. Det hade mojnat under kvällen och de lyckades ta sig i land på Ormsö. Vid midnatt, när vinden avtagit ytterligare, kom de förut organiserade trupperna över till Ormsö. Tillsammans fanns det nu runt en bataljon soldater (500–600) man på Ormsö. Den 76 mm kanonen kopplades till den på ön varande 1.5 tons lastbilen, GAZ-AA, och kördes till öns nordostliga del, till Norrby fyr. Till Norrby fyr tog sig också löjtnant Tsistjakov med sin radiooperatör, utgörande eldledningsobservatör. Den 8:de, tidigt på morgonen, hade vinden avtagit helt och tyskarna landsteg på två platser samtidigt, på sydkusten i Sviby hamn och i Västhamnen, vid sidan av Saxby fyr. Löjtnant Tsisjakov beordrade öppna eld från sin 76 mm kanon mot tyskarna i Sviby hamn; mot landstigningen i Västhamnen beställdes artilleribeskjutning från Dagö via radio.

Det förefaller att den tyska landstigningen i Västhamnen hade avbrutits på grund av 152 och 180 mm kanonernas eldgivning. Landstigningen i Sviby hade ryssarnas enda tretumskanon inte förmått hindra och där hade tyskarna kommit i land och rörde sig mot öns inre, i riktning byn Hullo. Tyskarna begrep snart att ryssarnas artillerield leddes från fyren i Norrby och mot fyren öppnades eld från ett tyskt batteri på Nuckö, bestående av tre kanoner. Från batteriet till fyren var åtminstone fem kilometer, men tyskarna sköt noggrant och fick in tre träffar (kanske i omedelbar närhet av fyren?). Löjtnant Tsistjakov klev ner från fyren med sin radiooperatör, satte sig i bilen och åkte med sin tretummare och manskapet iväg från den tyska beskjutningen.

På Ormsö landsteg trupper på ännu en tredje plats. Efter misslyckandet i Västhamnen landstegs med sex båtar, men nu på nordvästliga delen av ön, i närheten av byn Kärrslätt. Där landsteg 40–50 man och de vägleddes av två unga män, Johan Hammerman och Johan Beckman från byn Kärrslätt. De hade för inte så länge sedan tjänstgjort i Röda armen. Tydligen hade bägge två hoppat av från Röda armen och bar nu tyska uniformer. Efter landstigningen tog sig trupperna till byn Kärrslätt, som var belägen omkring en kilometer från stranden. Därifrån svängde de i västlig riktning mot Saxby fyrtorn.

I Saxby fyr fanns det ryska kustförsvarets kommandopunkt och därifrån meddelades till kustbatterierna på Dagö om tyskarnas anfall. Tyskarna, tillsammans med sina ormsösvenska vägvisare, kom just fram till skogspartiet mellan fyren och byn, när det började regna granater från Dagö. Tyskarna beslöt dra sig tillbaka, men inte till byn Kärrslätt, utan i sydostlig riktning, mot Hullo.

Trupperna, från den andra landstigningen på öns nordostliga del vid Norrby fyr, började även de röra sig mot öns hjärta, Hullo. Men vad blev det av våra “Erna II“ män? Den 8 sept. sändes de att erövra den i Haapsalubukten liggande ön Hästholmen. De mötte inget motstånd, för där fanns tydligen inga ryssar. Om de hade varit där, hade vi säkert under estniska NSV-tiden hört tals om det hjältemodiga försvaret av Hästholmen, enligt Sovjet-Estlands propaganda. På Hästholmen hade det inte varit anledning att bli längre och redan den 9:de sept. tidigt på morgonen kunde “Ernafolket“ med båten Rudolf åka vidare till Ormsö. Utöver “Ernafolket“ var ombord också tjugotal tyska män från pansaravvärjande enhet, med en kanon.

Just före gryningen anlände Rudolf till närheten av Rumpa näs. När båten var omkring en kilometers avstånd från stranden, gick man i land i små stridsbåtar. Man fortsatte längs Rumpa näs till en öppning i terrängen strax före Rumpa by, där man hamnade under beskjutning av ryssarnas kanoner, kulsprutor och gevär.  “Ernamännen“ försökte söka skydd i en i nordostlig riktning varande gles skog, men även därifrån befann man sig under ryssarnas eld.  “Ernamännen” sökte då skydd bakom stenar och besvarade elden.

Tio tyska pansarvärnssoldater deltog i striden och började skjuta med tre kulsprutor mot ryska positionen vid skogen. Under skydd av kulsprutelden lyckades löjtnant Ungvere med en grupp “Ernamän“ och en del tyskar rycka fram mellan skogen och byn. En av “Ernamännen“ och en tysk underofficer blev därvid sårade. Samtidigt som en del av “Ernamännen“ gav eld mot ryssarna, gick ett större antal män snabbt runt de ryska positionerna och angrep dem nästan i ryggen.

När ryssarna insåg, att de blev pressade från tre olika håll, av “Ernamän” och tyskar, utbröt panik och de retirerade ut ur byn Rumpa.  “Ernamännen“  skickade ut spanare till Sviby. Efter några timmar återvände de och meddelade, att i Sviby hamn hade tyskarna, med en avdelning ur bataljonen, med artilleri, landstigit. Samma dag, den 9:de sept. på kvällen, erövrade  “Ernamännen“ och ett tyskt kompani byn Hullo. Därefter gick 71 Ernamännen“ till vaktvärn för natten.

Ryssarnas flykt från ön hade börjat redan efter första striderna, den 8:de september på kvällen. Den grupp marinsoldater, som hade retirerat från Rohuküla några dagar tidigare, hittade en båt i Diby och åkte med den till ön Tjucka, som låg en kilometer norrut från byn. Varför inte längre bort, till Dagö eller Odensholm, som fortfarande var i deras händer? Kanske hade de inga åror och rodde med olika saker, kanske ville man inte alls till sina egna, för där kunde man betraktas ha flytt från striderna på Ormsö och deserterat, och det luktade redan arkebusering. Men kanske var männen helt enkelt rädda att ge sig ut på öppna havet?

Efter striderna på Ormsö landsteg tyskarna och det nyskapade hemvärnet på Tjucka och tillfångatog och fraktade bort de 9–10 marinsoldaterna. På andra stridsdagen, på kvällen den 9:de sept. flydde löjtnant Tsistjakov med sitt artillerimanskap från ön i en fiskebåt. Tsistjakov själv var sårad i ryggen och medvetslös, men han räddades av sina soldater, som tog med honom över till Dagö. Man hittade inga åror och rodde därför med gevärskolvar och brädbitar. Tsistjakov var åkandes med sin kanon från Norrby fyr vägen förbi Rälby, Diby och genom Hullo och Suuremöisa/ Magnushov och därefter någonstans mellan Bynäs ock Förby råkat i strid tillsammans med löjtnant Vinokorvos kompani i en och en halv dag. Ryssarna blev angripna med bombardemang från luften och beskjutna med granatkastare så att de tydligen inte hade varit muntert för dem. Den tredje stridsdagen, den 10:de sept. drogs de på Ormsö kvarvarande ryssarna tillbaka till nordvästliga hörnet, till Saxby fyr.

Som vi kommer ihåg skickades till Ormsö ett byggnadskompani bestående av ester. Vad hände med dem? På sommaren 1987 besökte Sjöhistoriska museets direktör, Jaak Sammet, Ormsö och han fick höra, att 1941 under striderna på ön, hade ett kompani gått över till tyskarna. Kompaniet hade enligt rykten bestått av ester (Öselbor?). Den ryska kommendören hade därvid arkebuserats av tyskarna. Som vi ser nu, fanns det då verkligen en grupp soldater av estniskt ursprung, byggnadskompaniet. Kommendören däremot var inte någon ryss, utan kommissarien Pruul. Förmodligen var det han som blev skjuten, för tyskarna räknade inte politkommisarier som krigsfångar. Kanske gav sig inte alla ester, utan några fortsatte att strida och retirerade tillsammans med ryssarna till fyren i Saxby. Kommissarie Pruul fanns säkert bland dem. I början pågick striderna runt fyren, men senare och till sist tvingades de överlevande ryssarna undan och kvarvarande 53 män tog skydd inne i fyren. Fyren, som är av Gordonityp, är tillverkad av gjutjärn, sammansatt av halvrunda sektioner. Gevärskulor gick inte igenom väggen och tyskarna rullade fram en 47 mm pansarvärnskanon. Fyrtornet hade fått åtta träffar, varav sju hade trängt in i fyren. Vad hände sedan? Om det kan vi läsa först i Sovjetestlands storverk “Estlands folk i Stora Fosterlandskriget 1941–1945”. De sista försvararna höll motstånd även efter det fascisterna tänt på fyren. De Sovjetiska patrioterna stred till sitt sista andetag och föredrog döden i lågorna i stället för fångenskap “. Som tur är den fruktansvärda bilden av stekta patrioter enbart en kannibalistisk fantasi. Som sagt var, är Saxby fyr av gjutjärn och inte möjlig att bränna. I verkligheten var det så, att ryssarna efter åttonde skottet otåligt kommit ut i friska luften med händerna uppe. Ut ur fyren kom 38 man och gav sig. Dessutom bars ut 14 döda kroppar. För J. Sammet har man berättat, att en av ryssarna hoppat ner från tornet. För honom gick det dåligt och får uppenbarligen räknas till de stupade.

Runt fyren och på stranden samlade man ihop ytterligare 26 stupade ryska sjömän och soldater, av vilka 3 dött redan i sjön och sedan av vågorna spolats in till stranden. Den 12 sept. begravdes 41 stupade, som bar Röda armens uniform i en massgrav i närbelägna skogen. Med på annat håll stupade blev ryssarnas förluster på Ormsö åtminstone 50 man. Av tyskarna stupade 19 man.

En då där boende gammal dam, talade 1987 om för J.Sammet, att hon väl mindes 19 kistor med tyskar som begravdes vid kyrkan i Hullo. Senare flyttades alla stupade tyskar till garnisonskyrkogården i Pärnu. Av “Erna Il “ männen och från de som deltog i upprensningarna i skogen samt i vakttjänsten deltagande hemvärnsmän, hade inga stupat på ön. Efter att ha varit invid Hullo i vaktvärn gick “Ernafolket “ den 11 sept. att rensa i skogen. Men den 12 sept. på morgonen åkte  “Ernafolkets “ första kompani från Sviby hamn till Rohuküla, där de förenades med delar av sin bataljon. överste Konstatinov sände småbåtar från Dagö för att hämta de till Saxby fyr retirerade ryssarna. Men när de hunnit halvvägs möttes de av tyska flygplan, som skrämde dem raka vägen tillbaka. I J. Vinogradovs berättelse talas om en genombrytning i Ormsös Västra hamn med stridsbåtar och räddandet av sina försvarare. Detta tillhör nog mera skönlitteraturen och inte historien.

Det finns dock en historia som man aldrig hittar i Vinogradovs fantasier eller i rödesternas minnesskrifter. Det handlar om motorseglaren “Tormilind”, som kapades under tiden för Ormsö-striderna. Som andra estniska båtar fraktade också “Tormilind“ ammunition, vapen och soldater under kriget. I början av sept. 1941 låg ”Tormilind” omkring tio dagar i Heltermas hamn. Besättningen bodde i land, eftersom flygplan ofta bombade båtarna i hamnen.

Allt följande är ur Partiarkiarkivet, där det skrivs om brott mot Sovjet. Dessa dokument är tyvärr inte daterade, men troligen handlar det om kvällen den 9, eller 10 september. och följande natt. Den kvällen kom en rysk marinofficer till Kapten Klauks och gav order att göra båten klar för omedelbar avgång. Färden skulle gå till Ormsö. Kapten Klauks samlade sina elva besättningsmän på båten, där också fanns tio ryska marinsoldater. Man kastade loss och en sovjetisk stridsbåt följde efter. Efter en timme befann de sig någonstans i närheten av Ormsö. Sju av marinsoldaterna satte sig i två livbåtar och bogserandes av stridsbåten försvann de in i nattdimman. Kapten Klauks beordrades vara kvar på platsen, för snart skulle båtarna återvända med mer folk. Tre ryska marinsoldater var kvar ombord.  “Tormilind” drev omkring i cirka två timmar. Natten var mörk och man såg inte land. Vågsvallet steg till  “fem bollar“ (stora vågor).Kapten Klauks befallde att gå sakta med båten (okänt om med segel eller motor) och avlägsnade sig från platsen omkring tre kilometer, varefter gavs order att gå för fullt (tydligen med motor). Samtidigt kallade han på 1:a styrman Harald Kase och befallde honom att avväpna och tillfångata ryssarna. I avväpningen av ryssarna deltog också styrman Valter Ojaveski och hela däcksmankapet, båtsman Robert Isop, matroserna Evald Heinakroon, Jaanus Hall, Franz Kivila och Arkadi Kuutman. Vid behov skulle kanske även motormännen Johan Rabakukk och Vassili Tuim samt kockan Elsa Rubin och Alvine Riis hjälpa till.

Som alltid från spännande händelser, har också den om ryssarnas avväpning beskrivits i flera intressanta varianter, från vilka, efter denna händelse, i form av litet brev, publicerats i tidningen “Linna Teataja” den andra av KGB:s undersökningar av händelsen. Enligt första varianten spelade två ryssar kort i hytten, när 1:a styrmannen gick in och tog gevären, som stod lutade mot väggen, och gick ut igen. I den andra versionen sov en ryss i hytten, när hans gevär beslagtogs och när han vaknade gjorde han inget motstånd. Den andra ryssen gav också upp utan motstånd. I en tredje variant hade matrosen Evald Heinakroon tagit geväret från ryssen, som stod vakt utanför maskinrummet. Ryssen låstes in i hytten och geväret lämnades till 1:a styrmannen Kase.

Men enhälliga är hågkomsterna för tredje ryssen. Han befann sig på bryggan och var beväpnad med gevär och flera handgranater hängande i gördeln och hade överhuvudtaget ett krigisk utseende. Det kom till slagsmål med honom. Han gjorde motstånd, men man tog även hans vapen. Han bands och låstes in i kockans hytt.

Gevären samlade man in i kaptenens hytt och handgranaterna kastades överbord. Den blå-svart-vita flaggan, som hade legat gömd bland signalflaggorna, hissades och man satte kurs mot Paldiski. Eftersom båten tillhörde den Sovjetiska marinen, kände man ju till farlederna genom minfälten. För de två ryssar, som inte gjort motstånd, hade händelseförloppet gått fredligt till och de var nöjda med situationen. De gick fria och frågade efter civila kläder och ville ingå i båtens besättning, eftersom de var rädda för tyskarna.

Följande morgon anlände de till Paldiski. Från kajen i Paldiski frågades på tyska vad det var för båt och varifrån den kom. Tyskarna beordrade ankring. Vid niotiden kom en tysk stridsbåt till “Tormilind “. Två officerare och en soldat steg ombord. Officerarna var ombord i cirka 20 minuter, varefter de åkte iväg. Klockan fyra på eftermiddagen kom stridsbåten tillbaka och hämtade de tre ryssarna. Man bad Kapten Klauks komma med till en finsk ångare, “Karjala “, som låg i hamnen. Där fick han tala om förekomsten av ryssarnas batterier, minfält och truppavdelningar o.d. Denna historia fick följder efter kriget. När ivriga KGB-män hade sökt rätt på Kapten Klauks och 1:a styrman H. Kase från  “Tormilind“. Den 10 oktober 1947 dömdes Kapten Klauks till 25+5 år och 1:a styrman Kase till 10+5 års fängelse. En av huvudmännen vid avväpningen, Evald Heinakroon, hittades och fasttogs av KGB-män den 9 januari 1952 och den 7 april samma år fick han sin dom, 25+5 år. Evald Heinakroon befriades genom amnesti den 6 december 1955. Ännu då dessa rader skrives (1994) levde och bodde den gamla herrn, som var född 1917, inte långt från Tallinn, i orten Kase. Om de andra, sjömännen och kvinnorna, delaktiga i händelserna kring “Tormilind“, vet man ingenting.

Översatt från boken: Vöitlused Läänemerel sugis 1941 ja 1942 a. Författare: Mati Oun. Tryckt i Tallinn 1997.