Utdrag ur “Estlands Svenskbygd” av Per Söderbäck.
Bokförlags Aktiebolaget Thule Stockholm 1939
Från Haapsalu kommer man lätt över till Ormsö. Från hamnen går en liten ångbåt till ön, och man kan också komma med öbornas båtar ditöver. Ön är ett av de största svenskområdena och med undantag av en c :a 300 ester, som i huvudsak bo i Sviby (Svear-nas by!) är den till omkring 3.000 personer uppgående befolkningen rent svensk.
Ormsö natur är omväxlande och på sina håll möter man en synnerligen fager trakt, men i stort sett är naturen likartad med den i Nucköområdet.
När man kommer med båten till Ormsö brygga, märker man genast åtminstone en sak, som man annars ej möter i svenskbygden: turisten blir mottagen. På stranden stå nämligen oftast några droskor och vänta på båten för att föra de besökande upp till öns centrum. Visst är det gott och bra, ty den som en gång skakat den omkring 7 kilometer långa vägen till kyrkan i en fjäderlös vagn, måste erkänna att detta är en: förbättring, men fråga är vilket fortskaffningsmedel, som går mest i stil med det hela. Men de svenska besöken från Haapsalu ha blivit vanliga, och man har väl funnit, att den som har det bekvämaste åkdonet, har största utsikterna att få köra och tjäna sig en slant. Någon bil har ännu ej funnit vägen till Ön, och biograf och annan världens fåfänglighet finns inte heller.
Om den besökande ej redan i Haapsalu mött några ormsökvinnor, blir det nog dessa, som allra först dra uppmärksamheten till sig. Nära nog alla gå klädda i sin ös “hembygdsdräkt”, som möjligen kan kallas pittoresk men inte vacker. Den består egentligen endast av en tätveckad, vi skulle kanske säga plisserad, svart yllekjol, som är så lång, att den går upp under armarna och med “hängslen” hänger över axlarna. Detta kan man nu vanligen inte se, ty kvinnorna bära utanpå denna en blus med breda, stoppade axlar. Kjolen är rätt kort – nedtill, och på benen ha kvinnorna röda “läggar” alltså strumpskaft, och på fötterna vita sockor, som gå ett stycke upp på benen. Numera äro väl vanliga skor tämligen allmänna, men när man går hemma på ön, har man i allmänhet ännu den gamla fotbeklädnaden, nämligen skinnskor, som närmast likna svarta tofflor. Ja, dräkten är ej skön, men det vore likväl skada, om den skulle försvinna, ty den hör i alla fall ihop med ormsöbilden. En annan sak, som man i detta sammanhang lägger märke till, är att kvinnorna, gamla och unga, ha sitt hår flätat i två långa flätor, som hänga ned på ryggen. Och så bära gamla och unga huvudduk.
Nu går färden uppför strandbrinken mot öns inre. Vägen är här som på andra håll i svenskbygden och även eljest i Estland riktigt bra – så länge det inte regnar, ty då blir det en hal och försåtlig lervälling. Vi fara genom Sviby by, över odlade marker och vida lövängar, och komma så fram till Hullo, den största byn på ön. Men strax utanför byn ser man först en byggnad, som gör att en svensk hajar till. Det är en grekisk-katolsk kyrka med lökkupoler och annat som hör till en sådan. Det är ett minne från den tid, då de ryska poperna i russifieringens tjänst inbillade bönderna, att de genom att övergå till den “ryska läran” skulle slippa ifrån skatter och andra besvärligheter, och därigenom lyckades få en skara “avfällingar”. Men det var ej värre, än att när de omvända funno, att löftena ej infriades, de gingo tillbaka till den gamla tron igen. Nu är det endast några få katoliker kvar, som någon gång om året få besök av en katolsk präst.
Så fara vi direkt till den “riktiga” kyrkan, som ligger på en låg ås med skog och ängar omkring. Strax bredvid ligger prästgården. Hos den svenske prästen, som nu är prost över de svenska församlingarna, kan man få låna nyckeln till kyrkan, och han följer också säkert med som ciceron.
Kyrkan är som de andra kyrkor, vi mött i svenskbygden, av gammalt datum. Dess äldsta del, det fyrkantiga koret, stod färdigt på 1300-talet. Först på 1400-talet fick kyrkan ett långhus av trä, som 1632 ersattes med det nuvarande, som är av sten. Kyrkans inre har väl ej några större överraskningar att bjuda på ur skönhetssynpunkt, men åtminstone predikstolen är mycket vacker. Altaret är skänkt av en av öns “härskare” och pryder väl sin plats, och på väggarna finns dels en vapentavla över den förste Stackelberg på Ormsö, dels minnestavlor över ormsöbor som stupade i världskriget och över dem som blivit borta på havet. – Ett stycke från kyrkan ligger den trädbevuxna, ej precis vackra kyrkogården med hjulkors på de äldre gravarna. I prästgårdens trädgård står en minnessten över den förut omtalade missionären L. J. Österblom, och vid kyrkan finns ett litet monument över dem som föllo i frihetskriget. Några meter från detta monument står en vidkronig tall. Under denna stod i gången tid den “kåk” eller stolpe – av folket kallad kerke-kåken – vid vilken offentlig spöslitning övergick dem, som förbrutit sig mot kyrkans bud.
Ön har 15 byar. Att räkna upp dem alla skulle föra för långt. De förnämstas läge och namn framgår av kartan. Den som ger sig tid till vandringar eller cykelfärder har ett givande fält för studier såväl i jordbruksbyarna inne på ön som hos fiskarna vid stranden, och sådana besök i “utkanterna” ge i varje fall den största valutan. Ön har vid Hullo ett par pensionat, där man kan övernatta och få mat för en mycket billig penning.
Ända till den svenska tiden tillhörde Ormsö biskoparna på Ösel. I början av 16oo-talet gavs ön som förläning till officerare, men snart nog var så gott som hela ön i Jakob de la Gardies besittning. Ormsö köptes 1675 av fältherren 0. V. von Königsmark, och en gång betalade öborna sin skatt till den i svensk historia bekanta Aurora K. År 1748 köpte baron C. W. Stackelberg Ormsö. Hans släkt ägde sedan ön, tills godsägarväldet upphörde.
Från början fanns det två herrgårdar på ön, men så småningom slogos godsen tillsamman till ett, Magnushof. Några kilometer sydväst om kyrkan låg herrgården. Ännu 1926, då jag första gången besökte den gamla herrgården, fanns huvudbyggnaden kvar. Men alla fönsterrutor voro utslagna eller borttagna och de forna herrarnas salar buro alltför tydliga vittnesbörd om, att de mest användes som avträden. Nu är nära nog allt borta, och endast den förvildade slottsparken, och några fallfärdiga murar utvisa det rum, där en gång öns härskare hade sin borg.
Ormsöbornas förhållande till godsherren var i stort sett likartat med nucköbornas, vilket är helt naturligt, då bägge områdenas historia kom att gestaltas av de redan förut omnämnda frihets- 94 breven av drottning Kristina och Karl XI. Men under· det nucköbönderna fogade sig i de bestämmelser, som agrarlagen av 1858 innehöll beträffande dem, vägrade ormsöbönderna att underkasta sig dessa, då de sågo, att de ej alls överensstämde med drottning Kristinas skyddsbrev. Då de förstodo, att de ej kunde få rätt hos sina egna myndigheter, skickades en deputation till Sverige för att hos svenske kungen och regeringen anhålla om “förbön” hos kejsar Alexander. Under tiden for Stackelberg fram med en grymhet mot bönderna, som nära nog saknar sin like. För sin “lättja och envishet” straffades de med spöslitning, och militär hjälp tillkallades, vars förnämsta utrustning var spöknippor. Bönderna piskades obarmhärtigt, utan dom och rannsakan och fingo håret avrakat på halva huvudet. Slutet blev, att Stackelberg segrade, sen han fått fullmakt att avhysa ett visst antal bönder årligen, om de ej ville fortsätta att fullgöra sin arbets-“skyldighet” till herrgården eller avsluta arrendekontrakt.
På 1890-talet köpte ryska staten ön. Magnushof blev en barnkoloni, och bönderna blevo ägare av sina gårdar. År 1917 då ryska soldater, den s. k. dödsbataljonen, voro förlagda på ön, började åverkan och förstörelsen i den gamla herrgården, och det var säkerligen ingen ormsöbo, som sörjde, när den påminnelsen om deras förnedrande träldom slutgiltigt försvann.
Lillgammal kanske, tack vare schaletten, ter sig ormsöflickan, som går och läser för prästen. Men de röda kinderna, de klara ögonen och den ljusa pannan skvallra om att barnskorna knappast ha hunnit sättas undan. Då man möter estlandssvensk ungdom av denna typ, och den är sannerligen ej sällsynt, känner man ingalunda lust att förneka förvantskapen med den.
Vid Saxby fyr på Ormsö’ västligaste udde går praktiskt taget gränsen för svensk bebyggelse i dag, eller noga taget i Saxby, ty fyrväktaren är est, men nog förstår han så mycket svenska, att en främling kan göra sig förstådd.
En liten trio Ormsöflickor, som knappast börjat skolan. De ha just kommit från söndagens gudstjänst. En har en ordentlig ormsödräkt, de andra två har dagen till iira tagit på sig andra högtidskläder, men schaletten har fått sitta kvar, även om den inte är alldeles riktig – till färgen.
