Axels anteckningar för sitt tal vid släktträffen på Ewald och Lailas torp 1996.
I slutet av 1920-talet började Anders Fällman uppvaktningen av Maria Lilja från Hullo lrjas. Det ledde till bröllop sommaren 1929. Det var inte första gången någon från Fällarna Hansas gifte sig med en flicka från Hullo lrjas. Även hans farfars bror hade fått sin fru från Hullo lrjas på 1880-talet.
Denna släktgren finns nu i Estland, Canada och i Stockholmsområdet.
Bröllopet blev det liksom litet bråttom med eftersom undertecknad hade gjort sig påmind i form av ett embryo till liv. Sedan blev det födslar efter rutinen september-juni, septemberjuni och därefter någon form av tillfälligt stopp.
Det var storhushåll i ihop med farbrors familj 5+3+6=14-2=12.Stugan blev trång; äldste sonen ärvde gården; flickorna blev bortgifta; yngre söner fick bli mågar där söner saknades. Annars fick gården delas upp och det kunde leda till att ingen kunde livnära sig på sin lilla del.
I vårt fall såldes “Derenge” och mark på Magnushov köptes. Dessutom fick Pappa del av gårdsplan för eget hus samt litet skog och ängsmark i närheten av byn.
Husbyggnation startade 1938–39 och av storleken på grunden att döma var huset inte tänkt för fler än fyra barn. Men rysk ockupation och krigsfångeläger störde planerna. När tyskarna kom smög sig de mobiliserade åt sidan och fick ganska snart komma hem. Dock inte Pappa och en man till som fick vänta ca 2 månader i krigsfångeläger. Den försenade men ljuva hemkomsten resulterade så småningom i lngegerd.
Situationen för familjen komplicerades på nytt vintern 1943. Pappa blev sjuk med brusten blindtarm och hamnade på sjukhuset i Haapsalu. Läkaren bedömde läget som hopplöst, men en bekant till Pappa som befann sig på sjukhuset vädjade till läkaren att ändå operera med hänvisning till Pappas fru och många barn. Detta hände samtidigt som Mamma låg på BB. Operationen blev inte helt lyckad, det blev varbildning i bukhålan och långvarig sjuktid. Nedsatt motståndskraft sedan tidigare gjorde att han även drabbades av TBC. I november 1943 kom Pappa med sjuktransport till Sverige som konvalescent. Familjen kom efter till Sverige i maj 1944.
Pappa hade vintern 1944 fått jobb som tunnbindare på Örn os säteri. Vi bodde på Lennartsnäs ca 12 km från Örn os. Att cykla var enda sättet att ta sig dit. Själv fick jag jobb i trädgården för 60 öre i timmen.
Midsommaren 1944 kom vi till Vässarö. Det var en vid den tiden gudsförgäten ö-håla söder om Gräsö. Sven, Ewald och Märta inackorderades på Gräsö och Stora Risten för att kunna gå i skola. Också Morfar var på Gräsö. Jordbruket på Vässarö var förfallet och på detta och strömmingsfiske skulle vi försörja oss. Ett år fick räcka!
Sedan följde en kortare tid som statare på Vittsjögård norr om Norrtälje. Lönen var usel och bostaden mycket dålig. Vi fick räkna köttbullarna noga och ransonera.
Rågökomitten hjälpte till med lån för att estlandssvenskar skulle kunna köpa egna torp. Hela Roslagen genomkorsades på cykel för att leta upp ett torp som var lämpligt. Slutligen hittades Stortorp i Vallentuna. Dit flyttade så familjen 1946. Så småningom utökades barnaskaran med Kristina och Per. Ett olycksfall med plogen med knäckta revben gjorde att torpet måste säljas och huset på Kyrkvägen 3 i Täby köptes 1952 med inflyttning den 3.mars.
Det stora huset på Kyrkvägen med dess stora tomt och trädgård blev familjens samlingspunkt under många år. Även de utflugna barnen sökte sig gärna dit och tog också med sig sina tilltänkta och barn vartefter de kom. Sammanhållningen i familjen var väldigt god.
Pappa gick bort 1970 men Kyrkvägen blev samlingsplatsen ännu under några år tills Mamma inte orkade ha huset längre.
Anders och Marias sju barn har vartefter de vuxit upp gift sig och skaffat barn och deras barn har också i sin tur skaffat barn. Tillsammans har vi nu blivit 50 personer, vilket är huvudanledningen till just denna sammankomst. Och fler kommer. (Axel tittar litet skälmskt på Ninnis mage)
Vad skulle Mamma och Pappa ha tyckt om att vara upphov till så många? Vi hoppas att antalet ska öka ytterligare innan vi äldsta börjar falla bort.
Slutligen vill vi alla tacka Ewald och Laila för att vi har fått nyttja deras torp för den här sammankomsten. Vill så överlämna en minnesgåva för tillfället. Gåvan har två upphovsmän: Laila som tog fotot och Hans som målade tavlan.
(På foto från sammankomsten 1996 kan man se att det var 50 personer med där. Ett motsvarande antal i november 2010 skulle vara 67.)
Renskrivet från Axels anteckningar 2010-11-09
