Om professor Jonathan Lindströms forskning har träffat rätt, och nu talar väldigt mycket för det, så var det från ett område nära Byxelkrok på norra Öland som de svenskar kom som befolkade först Ormsö och sedan de övriga svenskbygderna i Estland. Här i närheten av Byxelkrok skulle ett antal byar blivit tömda på sina invånare. Av biskop Omar (Orm ) av Ribe blev de beordrade att i Guds namn segla över till Ormsö utanför Estlands kust och se till att – om så skulle bli nödvändigt – med våld kristna den hedniska befolkningen på ön.

När Märta och jag var på besök hos Lena och Thor på Öja i början av augusti 2018 kom vi att prata om den här forskningen och Tv-programmet om den och nämnde att vi planerade att åka till Öland. Thor blev genast eld och lågor, mobiliserade hela sin elektroniska kommunikationsarsenal, ringde upp professor Lindström och fick ett tjugo
minuters samtal med honom. Det resulterade i flygfoton kartbilder, koordinater m.m. över det område där husgrunderna efter de utflyttade ölänningarna fanns och som 2017 filmats för TV:s räkning. Nu skulle vi med lite tur ha möjlighet att hitta den exakta platsen för husgrunderna vid vår resa. Thor programmerade också Maps i min mobil med adressen, Bergsgatan 23A. Det skulle vara den gård som låg bara några hundra meter från husgrunderna vi sökte.

Den 20 augusti bar det så av till Öland. Vi hade bokat två nätter på Guntorps Herrgård i Borgholm. Det var visserligen sex mil därifrån till Byxelkrok men Borgholm och Guntorp passade oss ändå bra som fast punkt. Vi tänkte göra norra Öland en hel dag och på köpet få njuta av ett långt stycke av ön under bilresan till och från.

Borgholm var nästan tömt på turister så det var nästan lite ödsligt i den för övrigt så trevliga stan. Rummet på Guntorp var jättebra och efter middag på en restaurang nära hamnen gick vi tidigt till sängs för att vila ut efter resan och hämta krafter för det stora söket efter Märtas rötter. Jag hade glömt nussekudden hemma, men hade turen att sängens ordinarie kudde var av duntyp i god kvalitet och klart bekväm. Den stora frukosten morgonen därpå gav oss den tilläggsenergi vi behövde för dagens krävande utflykt norröver.

Vi anlände till Byxelkrok vid elvatiden och gick runt en stund bland de mysiga bodarna vid hamnen. Av hamnkapten i en av bodarna fick jag ta dela av en detaljerad karta över omgivningarna men på den fanns ingen väg med namnet ”Bergsgatan”. Däremot visade han oss hur vi skulle ta oss till Linna naturreservat, där ruinerna enligt hans mening borde ligga. Vi skulle bara åka upp längs Backgatan, visste han berätta. Jag räknade med att vi sedan lätt med hjälp av Maps skulle kunna hitta gården ganska lätt och kanske ha turen att träffa någon som visste exakt var ruinerna fanns.

Efter parkering och kissrast och en kort promenad genom torra men välgödslade hagar med bräkande får kom vi fram till en smal grusväg och jag fick syn på en taknock en bit bort. Det borde vara gården vi sökte. Nu var vi nära, riktigt nära. Väl framme vid gården, som bestod av en lada i sämre skick och två boningshus, öppnade jag grinden till tomten vid det hus som såg mest bebott ut och där det till yttermera visso var parkerat en bil utanför. Jag blev genast utskälld av en hund inifrån huset och ut kom strax en äldre dam och efter henne en man. Båda såg vänliga ut och jag insåg att vi i alla fall inte skulle bli sedda som farliga inkräktare och riskera bli påskjutna med ett hagelgevär. Tvärtom, när jag förklarade vårt ärende och att Märta var född på Ormsö så blev paret, som hette Ylva och Rolf Lindroth och var från Lund, väldigt intresserade. De hade haft stället med namnet Åker som sommarviste under många år och kunde omgivningarna utan och innan. De hade också varit med vid Jonathan Lindströms och TV-teamets filmningar ett par år tidigare och Ylva erbjöd sig på stående fot att visa oss den exakta platsen där husgrunderna fanns. Men först måste vi lova att skriva i deras gästbok och det gjorde vi förstås med nöje. De förklarade också att om vi ville komma tillbaka
med fler släktingar så skulle alla vara välkomna.

Den mest utforskade och TV- filmade husgrunden – det fanns lämningar av flera byar i området – låg omkring tvåhundra meter från gården och Ylva visade oss precis var bland de moss- och lavbemängda stenarna ingången till huset, härden och de två rummen i huset varit. Det blev faktiskt lite känslosamt för oss alla. Märta var en återvändare, som tvingats fly från Ormsö till Sverige i april 1944. Nu kunde hon trampa marken där hennes tidiga förfäder bott. De människor som beordrats lämna sina byar för en sannolikt lika dramatisk och osäker resa som hennes. Året var1206 och färden den gången gick via Grankullaviken över Östersjön till Ormsö. Det var alltså 812 år sedan.

Vi märkte att Ylva var mycket glad över vårt besök. Att hon fick möjlighet att visa de urgamla husgrunderna för någon som var född på Ormsö kändes viktigt för henne och hennes man, förklarade hon.

Jag tog några foton av platsen och hoppades att något av fotona kunde bli underlag för en förstoring eller kanske en målning. När vi en stund senare promenerade därifrån och tog avsked av Ylva kändes det som en bro byggts mellan den här platsen och Ormsö. Märta var överlycklig och jag delade hennes känslor.

På hemvägen morgonen därpå hade vi tänkt att besöka Kalmar slott och se Leonardo da Vinci-utställningen där, men vi hamnade lite snett i Kalmar, främst för att jag inte hade övat tillräckligt på appen Maps utan försökte följa stadens inkonsekventa och otydliga vägskyltar. Vi fann efter en längre promenad och en välbehövlig trösterik fikarast på promenadgatan att det inte fanns tid längre för vår antike vän Leonardo da Vinci om vi skulle komma fram i rimlig tid till Söderköping för middag och intagande av den obligatoriska glasstruten uppe vid Göta kanal. Detta var ju ändå tänkt som hemresans absoluta huvudattraktion. Vi ville inte heller hamna i kvällsköerna i Stockholm. Vi fick lov att offra Leonardo.

Med den sista delen av vår resplan lyckades vi däremot väl. Vi hittade en prisvärd kinarestaurang i ”Sörpings” trevliga gamla centrum och upp till kanalen med sina glassförsäljare var det sedan inte svårt att hitta. Strut med en utsökt vaniljkula blev det som kulmen på vår resa. Den åtföljande delen av hemresan gick över förväntan och första kön dök lyckligtvis inte upp förrän vid Haga Norra och i någon mån på Bergshamraleden.

P.S. Här är namn m.m. gällande det trevliga och hjälpsamma paret Lindroth på gården Åker

Ylva och Rolf Lindroth

Sommarviste: Åker, Bergsgatan 23A, 38775 Byxelkrok.

Tfn: Rolf: 070-567 68 30 ; Ylva: 070-567 68 31.

E-post: rolf@setton.se