Fällarholmen

Estlandssvenskar på Ormsö 1989 – Arkivet – svenska.yle.fi

Utdrag ur “Estlands Svenskbygd” av Per Söderbäck.
Bokförlags Aktiebolaget Thule Stockholm 1939

Från Haapsalu kommer man lätt över till Ormsö. Från hamnen går en liten ångbåt till ön, och man kan också komma med öbornas båtar ditöver. Ön är ett av de största svenskområdena och med undantag av en c :a 300 ester, som i huvudsak bo i Sviby (Svear-nas by!) är den till omkring 3.000 personer uppgående befolkningen rent svensk.  

Ormsö natur är omväxlande och på sina håll möter man en synnerligen fager trakt, men i stort sett är naturen likartad med den i Nucköområdet.  

När man kommer med båten till Ormsö brygga, märker man genast åtminstone en sak, som man annars ej möter i svenskbygden: turisten blir mottagen. På stranden stå nämligen oftast några droskor och vänta på båten för att föra de besökande upp till öns centrum. Visst är det gott och bra, ty den som en gång skakat den omkring 7 kilometer långa vägen till kyrkan i en fjäderlös vagn, måste erkänna att detta är en: förbättring, men fråga är vilket fortskaffningsmedel, som går mest i stil med det hela. Men de svenska besöken från Haapsalu ha blivit vanliga, och man har väl funnit, att den som har det bekvämaste åkdonet, har största utsikterna att få köra och tjäna sig en slant. Någon bil har ännu ej funnit vägen till Ön, och biograf och annan världens fåfänglighet finns inte heller.

Om den besökande ej redan i Haapsalu mött några ormsökvinnor, blir det nog dessa, som allra först dra uppmärksamheten till sig. Nära nog alla gå klädda i sin ös “hembygdsdräkt”, som möjligen kan kallas pittoresk men inte vacker. Den består egentligen endast av en tätveckad, vi skulle kanske säga plisserad, svart yllekjol, som är så lång, att den går upp under armarna och med “hängslen” hänger över axlarna. Detta kan man nu vanligen inte se, ty kvinnorna bära utanpå denna en blus med breda, stoppade axlar. Kjolen är rätt kort – nedtill, och på benen ha kvinnorna röda “läggar” alltså strumpskaft, och på fötterna vita sockor, som gå ett stycke upp på benen. Numera äro väl vanliga skor tämligen allmänna, men när man går hemma på ön, har man i allmänhet ännu den gamla fotbeklädnaden, nämligen skinnskor, som närmast likna svarta tofflor. Ja, dräkten är ej skön, men det vore likväl skada, om den skulle försvinna, ty den hör i alla fall ihop med ormsöbilden. En annan sak, som man i detta sammanhang lägger märke till, är att kvinnorna, gamla och unga, ha sitt hår flätat i två långa flätor, som hänga ned på ryggen. Och så bära gamla och unga huvudduk.

Nu går färden uppför strandbrinken mot öns inre. Vägen är här som på andra håll i svenskbygden och även eljest i Estland riktigt bra – så länge det inte regnar, ty då blir det en hal och försåtlig lervälling. Vi fara genom Sviby by, över odlade marker och vida lövängar, och komma så fram till Hullo, den största byn på ön. Men strax utanför byn ser man först en byggnad, som gör att en svensk hajar till. Det är en grekisk-katolsk kyrka med lökkupoler och annat som hör till en sådan. Det är ett minne från den tid, då de ryska poperna i russifieringens tjänst inbillade bönderna, att de genom att övergå till den “ryska läran” skulle slippa ifrån skatter och andra besvärligheter, och därigenom lyckades få en skara “avfällingar”. Men det var ej värre, än att när de omvända funno, att löftena ej infriades, de gingo tillbaka till den gamla tron igen. Nu är det endast några få katoliker kvar, som någon gång om året få besök av en katolsk präst.

Så fara vi direkt till den “riktiga” kyrkan, som ligger på en låg ås med skog och ängar omkring. Strax bredvid ligger prästgården. Hos den svenske prästen, som nu är prost över de svenska församlingarna, kan man få låna nyckeln till kyrkan, och han följer också säkert med som ciceron.

Kyrkan är som de andra kyrkor, vi mött i svenskbygden, av gammalt datum. Dess äldsta del, det fyrkantiga koret, stod färdigt på 1300-talet. Först på 1400-talet fick kyrkan ett långhus av trä, som 1632 ersattes med det nuvarande, som är av sten. Kyrkans inre har väl ej några större överraskningar att bjuda på ur skönhetssynpunkt, men åtminstone predikstolen är mycket vacker. Altaret är skänkt av en av öns “härskare” och pryder väl sin plats, och på väggarna finns dels en vapentavla över den förste Stackelberg på Ormsö, dels minnestavlor över ormsöbor som stupade i världskriget och över dem som blivit borta på havet. – Ett stycke från kyrkan ligger den trädbevuxna, ej precis vackra kyrkogården med hjulkors på de äldre gravarna. I prästgårdens trädgård står en minnessten över den förut omtalade missionären L. J. Österblom, och vid kyrkan finns ett litet monument över dem som föllo i frihetskriget. Några meter från detta monument står en vidkronig tall. Under denna stod i gången tid den “kåk” eller stolpe – av folket kallad kerke-kåken – vid vilken offentlig spöslitning övergick dem, som förbrutit sig mot kyrkans bud.

Ön har 15 byar. Att räkna upp dem alla skulle föra för långt. De förnämstas läge och namn framgår av kartan. Den som ger sig tid till vandringar eller cykelfärder har ett givande fält för studier såväl i jordbruksbyarna inne på ön som hos fiskarna vid stranden, och sådana besök i “utkanterna” ge i varje fall den största valutan. Ön har vid Hullo ett par pensionat, där man kan övernatta och få mat för en mycket billig penning.

Ända till den svenska tiden tillhörde Ormsö biskoparna på Ösel. I början av 16oo-talet gavs ön som förläning till officerare, men snart nog var så gott som hela ön i Jakob de la Gardies besittning. Ormsö köptes 1675 av fältherren 0. V. von Königsmark, och en gång betalade öborna sin skatt till den i svensk historia bekanta Aurora K. År 1748 köpte baron C. W. Stackelberg Ormsö. Hans släkt ägde sedan ön, tills godsägarväldet upphörde.

Från början fanns det två herrgårdar på ön, men så småningom slogos godsen tillsamman till ett, Magnushof. Några kilometer sydväst om kyrkan låg herrgården. Ännu 1926, då jag första gången besökte den gamla herrgården, fanns huvudbyggnaden kvar. Men alla fönsterrutor voro utslagna eller borttagna och de forna herrarnas salar buro alltför tydliga vittnesbörd om, att de mest användes som avträden. Nu är nära nog allt borta, och endast den förvildade slottsparken, och några fallfärdiga murar utvisa det rum, där en gång öns härskare hade sin borg.

Ormsöbornas förhållande till godsherren var i stort sett likartat med nucköbornas, vilket är helt naturligt, då bägge områdenas historia kom att gestaltas av de redan förut omnämnda frihets- 94 breven av drottning Kristina och Karl XI. Men under· det nucköbönderna fogade sig i de bestämmelser, som agrarlagen av 1858 innehöll beträffande dem, vägrade ormsöbönderna att underkasta sig dessa, då de sågo, att de ej alls överensstämde med drottning Kristinas skyddsbrev. Då de förstodo, att de ej kunde få rätt hos sina egna myndigheter, skickades en deputation till Sverige för att hos svenske kungen och regeringen anhålla om “förbön” hos kejsar Alexander. Under tiden for Stackelberg fram med en grymhet mot bönderna, som nära nog saknar sin like. För sin “lättja och envishet” straffades de med spöslitning, och militär hjälp tillkallades, vars förnämsta utrustning var spöknippor. Bönderna piskades obarmhärtigt, utan dom och rannsakan och fingo håret avrakat på halva huvudet. Slutet blev, att Stackelberg segrade, sen han fått fullmakt att avhysa ett visst antal bönder årligen, om de ej ville fortsätta att fullgöra sin arbets-“skyldighet” till herrgården eller avsluta arrendekontrakt.

På 1890-talet köpte ryska staten ön. Magnushof blev en barnkoloni, och bönderna blevo ägare av sina gårdar. År 1917 då ryska soldater, den s. k. dödsbataljonen, voro förlagda på ön, började åverkan och förstörelsen i den gamla herrgården, och det var säkerligen ingen ormsöbo, som sörjde, när den påminnelsen om deras förnedrande träldom slutgiltigt försvann.

 Lillgammal kanske, tack vare schaletten, ter sig ormsöflickan, som går och läser för prästen. Men de röda kinderna, de klara ögonen och den ljusa pannan skvallra om att barnskorna knappast ha hunnit sättas undan. Då man möter estlandssvensk ungdom av denna typ, och den är sannerligen ej sällsynt, känner man ingalunda lust att förneka förvantskapen med den.

Vid Saxby fyr på Ormsö’ västligaste udde går praktiskt taget gränsen för svensk bebyggelse i dag, eller noga taget i Saxby, ty fyrväktaren är est, men nog förstår han så mycket svenska, att en främling kan göra sig förstådd.

En liten trio Ormsöflickor, som knappast börjat skolan. De ha just kommit från söndagens gudstjänst. En har en ordentlig ormsödräkt, de andra två har dagen till iira tagit på sig andra högtidskläder, men schaletten har fått sitta kvar, även om den inte är alldeles riktig – till färgen.

Axel intervjuad av DN:

“I granngården har en svensk släkt på sjutton personer blivit inhysta. De är estlandssvenskar som flydde 1944. Axel Fällman var sexton år då och han berättar hur dramatiskt det gick till. Hans morbror, som redan bodde i Sverige, återvände i en liten båt och väckte sina släktingar klockan fyra på morgonen.

I skydd av mörkret lämnade de ön, och fyra timmar senare steg de i land på Hangö i Finland.

Släkten Fällman utnyttjade möjligheten som kom 1991, att få tillbaka sin en gång ägda mark. Axel Fällman är inte helförtjust i Ormsöbornas vurmande för naturen. De nya naturskyddsreglerna begränsar vad släkten får göra på sin ägandes tomt, där de hoppas att så småningom kunna bygga ett hus.

– Det är i och för sig bra att naturen skyddas. Floran är ju unik här. Men de kunde ju diskutera lite mer med markägarna, säger Axel Fällman.”

Hela artikeln: Mitt i naturen på andra sidan Östersjön – DN.SE

Axels anteckningar för sitt tal vid släktträffen på Ewald och Lailas torp 1996.

I slutet av 1920-talet började Anders Fällman uppvaktningen av Maria Lilja från Hullo lrjas. Det ledde till bröllop sommaren 1929. Det var inte första gången någon från Fällarna Hansas gifte sig med en flicka från Hullo lrjas. Även hans farfars bror hade fått sin fru från Hullo lrjas på 1880-talet.

Denna släktgren finns nu i Estland, Canada och i Stockholmsområdet.

Bröllopet blev det liksom litet bråttom med eftersom undertecknad hade gjort sig påmind i form av ett embryo till liv. Sedan blev det födslar efter rutinen september-juni, septemberjuni och därefter någon form av tillfälligt stopp.

Det var storhushåll i ihop med farbrors familj 5+3+6=14-2=12.Stugan blev trång; äldste sonen ärvde gården; flickorna blev bortgifta; yngre söner fick bli mågar där söner saknades. Annars fick gården delas upp och det kunde leda till att ingen kunde livnära sig på sin lilla del.

I vårt fall såldes “Derenge” och mark på Magnushov köptes. Dessutom fick Pappa del av gårdsplan för eget hus samt litet skog och ängsmark i närheten av byn.

Husbyggnation startade 1938–39 och av storleken på grunden att döma var huset inte tänkt för fler än fyra barn. Men rysk ockupation och krigsfångeläger störde planerna. När tyskarna kom smög sig de mobiliserade åt sidan och fick ganska snart komma hem. Dock inte Pappa och en man till som fick vänta ca 2 månader i krigsfångeläger. Den försenade men ljuva hemkomsten resulterade så småningom i lngegerd.

Situationen för familjen komplicerades på nytt vintern 1943. Pappa blev sjuk med brusten blindtarm och hamnade på sjukhuset i Haapsalu. Läkaren bedömde läget som hopplöst, men en bekant till Pappa som befann sig på sjukhuset vädjade till läkaren att ändå operera med hänvisning till Pappas fru och många barn. Detta hände samtidigt som Mamma låg på BB. Operationen blev inte helt lyckad, det blev varbildning i bukhålan och långvarig sjuktid. Nedsatt motståndskraft sedan tidigare gjorde att han även drabbades av TBC. I november 1943 kom Pappa med sjuktransport till Sverige som konvalescent. Familjen kom efter till Sverige i maj 1944.

Pappa hade vintern 1944 fått jobb som tunnbindare på Örn os säteri. Vi bodde på Lennartsnäs ca 12 km från Örn os. Att cykla var enda sättet att ta sig dit. Själv fick jag jobb i trädgården för 60 öre i timmen.

Midsommaren 1944 kom vi till Vässarö. Det var en vid den tiden gudsförgäten ö-håla söder om Gräsö. Sven, Ewald och Märta inackorderades på Gräsö och Stora Risten för att kunna gå i skola. Också Morfar var på Gräsö. Jordbruket på Vässarö var förfallet och på detta och strömmingsfiske skulle vi försörja oss. Ett år fick räcka!

 Sedan följde en kortare tid som statare på Vittsjögård norr om Norrtälje. Lönen var usel och bostaden mycket dålig. Vi fick räkna köttbullarna noga och ransonera.

Rågökomitten hjälpte till med lån för att estlandssvenskar skulle kunna köpa egna torp. Hela Roslagen genomkorsades på cykel för att leta upp ett torp som var lämpligt. Slutligen hittades Stortorp i Vallentuna. Dit flyttade så familjen 1946. Så småningom utökades barnaskaran med Kristina och Per. Ett olycksfall med plogen med knäckta revben gjorde att torpet måste säljas och huset på Kyrkvägen 3 i Täby köptes 1952 med inflyttning den 3.mars.

Det stora huset på Kyrkvägen med dess stora tomt och trädgård blev familjens samlingspunkt under många år. Även de utflugna barnen sökte sig gärna dit och tog också med sig sina tilltänkta och barn vartefter de kom. Sammanhållningen i familjen var väldigt god.

Pappa gick bort 1970 men Kyrkvägen blev samlingsplatsen ännu under några år tills Mamma inte orkade ha huset längre.

Anders och Marias sju barn har vartefter de vuxit upp gift sig och skaffat barn och deras barn har också i sin tur skaffat barn. Tillsammans har vi nu blivit 50 personer, vilket är huvudanledningen till just denna sammankomst. Och fler kommer. (Axel tittar litet skälmskt på Ninnis mage)

Vad skulle Mamma och Pappa ha tyckt om att vara upphov till så många? Vi hoppas att antalet ska öka ytterligare innan vi äldsta börjar falla bort.

Slutligen vill vi alla tacka Ewald och Laila för att vi har fått nyttja deras torp för den här sammankomsten. Vill så överlämna en minnesgåva för tillfället. Gåvan har två upphovsmän: Laila som tog fotot och Hans som målade tavlan.

(På foto från sammankomsten 1996 kan man se att det var 50 personer med där. Ett motsvarande antal i november 2010 skulle vara 67.)

Renskrivet från Axels anteckningar 2010-11-09

Om striderna på Ormsö, sept.1941, har skrivits av tiotalet författare, men beskrivningarna är varandra utomordentligt motstridiga.

Bland dessa tiotal beskrivningar är två arbeten att räkna med. Av dessa två är en författad av en år 1979 i Kohila mellanskolas (gymnasium) tionde klass varande elev, Olle Ringmäe, under ledning av samma skolas lärare, Heino Vilipere, som 1941 bodde på Ormsö tillsammans med sin far, Aleksander, vilken ända till sommaren hade ställning som chef på Saxby fyr, på öns nordvästra hörn.

Den andra skrivelsen från septemberstriderna, att räkna med, är Aleksandr Tsistjakovs minnesskrift om striderna på ön, där han deltog.

Men även i dessa två arbeten finns stora motsättningar. Karaktäristiskt är att dagen för tyskarnas påbörjan av landstigningen avviker i källorna, 7,8,9 och den 10 september. Skiljaktigheter ges också om styrkan och deras tunga vapen, som också från krigshändelserna på ön.

Följande är sammanställning av författarnas versioner av septemberstriderna och andra tillgängliga källor samt jämförelser mellan olika material från sjö- och landkartor.

I början av tysk-sovjetiska kriget fanns på Ormsö 30 ryska gränsvakter – tio man i vardera byn Norrby, Sviby och Saxby. Från estniska självständighetstiden kvarstod i tjänst, i Saxby fyr, på öns nordvästra hörn, en därvarande svensk och tre estniska marinsoldater. Möjligt att estniska marinsoldater bärande uniformer också fanns i Norrby fyr, på öns nordöstra hörn. Vid krigets utbrott påminde uppenbarligen någon chef, att Ormsös fyrar bemannades av opålitliga element – ester, svenskar. Och på krigets andra vecka byttes fyrvaktarna ut: hittillsvarande Saxby fyrs chef, Aleksander Vilipere, avskedades från tjänsten. De två estniska matroserna och matrosen Anders Alström samt den estniske Fanjunkaren, Johannes Tutt, befriades från tjänsterna.

Tydligen tömdes också Norrby fyr från ester – svenskar, om de fanns där. I Saxby fyr uppehöll sig 8-10 ryska marinsoldater och deras chef blev Fanjunkaren Kartasov och hans biträde var Vassiljev. Tills vidare hade på Ormsö varit ryska gränsvakter, men i början av juli månad begav de sig i all hast till Sviby hamn och for från ön över vattnet. Möjligt, att under följande två månaderna blev kvar endast ett par tiotal uniformerade ryska marinsoldater.

Den 6 sept. anlände till Saxby fyr en från Rohuküla retirerande grupp ryska sjömän. De kunde nog hamna på olika platser, för av J. Vinogradov i 11 Runö-historien 11, fanns det på Ormsö, i början av den tyska landstigningen, knappt en garnison av ett kompanis storlek, således halvtannat hundratals män. Av tunga vapen hade ryssarna tills vidare två 45 m.m. pansarvärnskanoner på ön. De tyska ingenjörstruppernas general, W. Kuntze, som ledde de västestniska öarnas erövring år 1941, gav uppgiften att erövra Ormsö till 217:de infanteridivisionen. Dess befäl var Generallöjtnant Baltzer, som i sin tur gav order till en bataljon ur 389:de infanteriregementet. Tyskarna fick hjälp av ett kompani ur bataljonen “Erna Il “, som bildats i Tallinn efter befrielsen, och leddes av Löjtnant Ungvere samt ett hemvärnskompani från Haapsalu.

Tidigt på morgonen den 7:de sept. skulle tyskarna landstiga på Ormsös södra strand, längs stranden sträckande Rumpo näs. Men denna morgon blåste stark västvind (14 m/s) och det blev inget av med tyskarnas landstigning. I det rysk-baltiska distriktets kustbevakningsområde ingick Ormsö och Dagö i den s.k.  “Nordiska befästningssektorn “, vars befäl, överste A. Konstantinov, var placerad på Dagö tillsammans med huvudstyrkan. När han fick veta om landstigningsförsöket av tyska trupper, gav han order att till Ormsö skicka ytterligare två kompanier med en 76 mm kanon. Eftersom ryssarna var rädda för tysk landstigning även på Dagö, beslöt man att inte skicka reguljära trupper till Ormsö, utan samlade ihop ett blandat kompani från kustbatterierna och ett av ester bestående byggnadsarbetare (byggnadskompani). Det första under befäl av löjtnant Solovjov och det andra leddes av kommissarie Pruul, f.d. sekreteraren i Paldiskis partikommitté.

För att effektivt kunna beskjuta tyskarnas landstigning från Tahkuna med sin 180 mm och sydväst från Kärdla sina 152 mm batterier, skickades den 7:de september, på kvällen, Säärebatteriets biträdande kommendör, löjtnant Tsistjakov med en radiooperatör till Västhamnen i Saxby på Ormsö. Det hade mojnat under kvällen och de lyckades ta sig i land på Ormsö. Vid midnatt, när vinden avtagit ytterligare, kom de förut organiserade trupperna över till Ormsö. Tillsammans fanns det nu runt en bataljon soldater (500–600) man på Ormsö. Den 76 mm kanonen kopplades till den på ön varande 1.5 tons lastbilen, GAZ-AA, och kördes till öns nordostliga del, till Norrby fyr. Till Norrby fyr tog sig också löjtnant Tsistjakov med sin radiooperatör, utgörande eldledningsobservatör. Den 8:de, tidigt på morgonen, hade vinden avtagit helt och tyskarna landsteg på två platser samtidigt, på sydkusten i Sviby hamn och i Västhamnen, vid sidan av Saxby fyr. Löjtnant Tsisjakov beordrade öppna eld från sin 76 mm kanon mot tyskarna i Sviby hamn; mot landstigningen i Västhamnen beställdes artilleribeskjutning från Dagö via radio.

Det förefaller att den tyska landstigningen i Västhamnen hade avbrutits på grund av 152 och 180 mm kanonernas eldgivning. Landstigningen i Sviby hade ryssarnas enda tretumskanon inte förmått hindra och där hade tyskarna kommit i land och rörde sig mot öns inre, i riktning byn Hullo. Tyskarna begrep snart att ryssarnas artillerield leddes från fyren i Norrby och mot fyren öppnades eld från ett tyskt batteri på Nuckö, bestående av tre kanoner. Från batteriet till fyren var åtminstone fem kilometer, men tyskarna sköt noggrant och fick in tre träffar (kanske i omedelbar närhet av fyren?). Löjtnant Tsistjakov klev ner från fyren med sin radiooperatör, satte sig i bilen och åkte med sin tretummare och manskapet iväg från den tyska beskjutningen.

På Ormsö landsteg trupper på ännu en tredje plats. Efter misslyckandet i Västhamnen landstegs med sex båtar, men nu på nordvästliga delen av ön, i närheten av byn Kärrslätt. Där landsteg 40–50 man och de vägleddes av två unga män, Johan Hammerman och Johan Beckman från byn Kärrslätt. De hade för inte så länge sedan tjänstgjort i Röda armen. Tydligen hade bägge två hoppat av från Röda armen och bar nu tyska uniformer. Efter landstigningen tog sig trupperna till byn Kärrslätt, som var belägen omkring en kilometer från stranden. Därifrån svängde de i västlig riktning mot Saxby fyrtorn.

I Saxby fyr fanns det ryska kustförsvarets kommandopunkt och därifrån meddelades till kustbatterierna på Dagö om tyskarnas anfall. Tyskarna, tillsammans med sina ormsösvenska vägvisare, kom just fram till skogspartiet mellan fyren och byn, när det började regna granater från Dagö. Tyskarna beslöt dra sig tillbaka, men inte till byn Kärrslätt, utan i sydostlig riktning, mot Hullo.

Trupperna, från den andra landstigningen på öns nordostliga del vid Norrby fyr, började även de röra sig mot öns hjärta, Hullo. Men vad blev det av våra “Erna II“ män? Den 8 sept. sändes de att erövra den i Haapsalubukten liggande ön Hästholmen. De mötte inget motstånd, för där fanns tydligen inga ryssar. Om de hade varit där, hade vi säkert under estniska NSV-tiden hört tals om det hjältemodiga försvaret av Hästholmen, enligt Sovjet-Estlands propaganda. På Hästholmen hade det inte varit anledning att bli längre och redan den 9:de sept. tidigt på morgonen kunde “Ernafolket“ med båten Rudolf åka vidare till Ormsö. Utöver “Ernafolket“ var ombord också tjugotal tyska män från pansaravvärjande enhet, med en kanon.

Just före gryningen anlände Rudolf till närheten av Rumpa näs. När båten var omkring en kilometers avstånd från stranden, gick man i land i små stridsbåtar. Man fortsatte längs Rumpa näs till en öppning i terrängen strax före Rumpa by, där man hamnade under beskjutning av ryssarnas kanoner, kulsprutor och gevär.  “Ernamännen“ försökte söka skydd i en i nordostlig riktning varande gles skog, men även därifrån befann man sig under ryssarnas eld.  “Ernamännen” sökte då skydd bakom stenar och besvarade elden.

Tio tyska pansarvärnssoldater deltog i striden och började skjuta med tre kulsprutor mot ryska positionen vid skogen. Under skydd av kulsprutelden lyckades löjtnant Ungvere med en grupp “Ernamän“ och en del tyskar rycka fram mellan skogen och byn. En av “Ernamännen“ och en tysk underofficer blev därvid sårade. Samtidigt som en del av “Ernamännen“ gav eld mot ryssarna, gick ett större antal män snabbt runt de ryska positionerna och angrep dem nästan i ryggen.

När ryssarna insåg, att de blev pressade från tre olika håll, av “Ernamän” och tyskar, utbröt panik och de retirerade ut ur byn Rumpa.  “Ernamännen“  skickade ut spanare till Sviby. Efter några timmar återvände de och meddelade, att i Sviby hamn hade tyskarna, med en avdelning ur bataljonen, med artilleri, landstigit. Samma dag, den 9:de sept. på kvällen, erövrade  “Ernamännen“ och ett tyskt kompani byn Hullo. Därefter gick 71 Ernamännen“ till vaktvärn för natten.

Ryssarnas flykt från ön hade börjat redan efter första striderna, den 8:de september på kvällen. Den grupp marinsoldater, som hade retirerat från Rohuküla några dagar tidigare, hittade en båt i Diby och åkte med den till ön Tjucka, som låg en kilometer norrut från byn. Varför inte längre bort, till Dagö eller Odensholm, som fortfarande var i deras händer? Kanske hade de inga åror och rodde med olika saker, kanske ville man inte alls till sina egna, för där kunde man betraktas ha flytt från striderna på Ormsö och deserterat, och det luktade redan arkebusering. Men kanske var männen helt enkelt rädda att ge sig ut på öppna havet?

Efter striderna på Ormsö landsteg tyskarna och det nyskapade hemvärnet på Tjucka och tillfångatog och fraktade bort de 9–10 marinsoldaterna. På andra stridsdagen, på kvällen den 9:de sept. flydde löjtnant Tsistjakov med sitt artillerimanskap från ön i en fiskebåt. Tsistjakov själv var sårad i ryggen och medvetslös, men han räddades av sina soldater, som tog med honom över till Dagö. Man hittade inga åror och rodde därför med gevärskolvar och brädbitar. Tsistjakov var åkandes med sin kanon från Norrby fyr vägen förbi Rälby, Diby och genom Hullo och Suuremöisa/ Magnushov och därefter någonstans mellan Bynäs ock Förby råkat i strid tillsammans med löjtnant Vinokorvos kompani i en och en halv dag. Ryssarna blev angripna med bombardemang från luften och beskjutna med granatkastare så att de tydligen inte hade varit muntert för dem. Den tredje stridsdagen, den 10:de sept. drogs de på Ormsö kvarvarande ryssarna tillbaka till nordvästliga hörnet, till Saxby fyr.

Som vi kommer ihåg skickades till Ormsö ett byggnadskompani bestående av ester. Vad hände med dem? På sommaren 1987 besökte Sjöhistoriska museets direktör, Jaak Sammet, Ormsö och han fick höra, att 1941 under striderna på ön, hade ett kompani gått över till tyskarna. Kompaniet hade enligt rykten bestått av ester (Öselbor?). Den ryska kommendören hade därvid arkebuserats av tyskarna. Som vi ser nu, fanns det då verkligen en grupp soldater av estniskt ursprung, byggnadskompaniet. Kommendören däremot var inte någon ryss, utan kommissarien Pruul. Förmodligen var det han som blev skjuten, för tyskarna räknade inte politkommisarier som krigsfångar. Kanske gav sig inte alla ester, utan några fortsatte att strida och retirerade tillsammans med ryssarna till fyren i Saxby. Kommissarie Pruul fanns säkert bland dem. I början pågick striderna runt fyren, men senare och till sist tvingades de överlevande ryssarna undan och kvarvarande 53 män tog skydd inne i fyren. Fyren, som är av Gordonityp, är tillverkad av gjutjärn, sammansatt av halvrunda sektioner. Gevärskulor gick inte igenom väggen och tyskarna rullade fram en 47 mm pansarvärnskanon. Fyrtornet hade fått åtta träffar, varav sju hade trängt in i fyren. Vad hände sedan? Om det kan vi läsa först i Sovjetestlands storverk “Estlands folk i Stora Fosterlandskriget 1941–1945”. De sista försvararna höll motstånd även efter det fascisterna tänt på fyren. De Sovjetiska patrioterna stred till sitt sista andetag och föredrog döden i lågorna i stället för fångenskap “. Som tur är den fruktansvärda bilden av stekta patrioter enbart en kannibalistisk fantasi. Som sagt var, är Saxby fyr av gjutjärn och inte möjlig att bränna. I verkligheten var det så, att ryssarna efter åttonde skottet otåligt kommit ut i friska luften med händerna uppe. Ut ur fyren kom 38 man och gav sig. Dessutom bars ut 14 döda kroppar. För J. Sammet har man berättat, att en av ryssarna hoppat ner från tornet. För honom gick det dåligt och får uppenbarligen räknas till de stupade.

Runt fyren och på stranden samlade man ihop ytterligare 26 stupade ryska sjömän och soldater, av vilka 3 dött redan i sjön och sedan av vågorna spolats in till stranden. Den 12 sept. begravdes 41 stupade, som bar Röda armens uniform i en massgrav i närbelägna skogen. Med på annat håll stupade blev ryssarnas förluster på Ormsö åtminstone 50 man. Av tyskarna stupade 19 man.

En då där boende gammal dam, talade 1987 om för J.Sammet, att hon väl mindes 19 kistor med tyskar som begravdes vid kyrkan i Hullo. Senare flyttades alla stupade tyskar till garnisonskyrkogården i Pärnu. Av “Erna Il “ männen och från de som deltog i upprensningarna i skogen samt i vakttjänsten deltagande hemvärnsmän, hade inga stupat på ön. Efter att ha varit invid Hullo i vaktvärn gick “Ernafolket “ den 11 sept. att rensa i skogen. Men den 12 sept. på morgonen åkte  “Ernafolkets “ första kompani från Sviby hamn till Rohuküla, där de förenades med delar av sin bataljon. överste Konstatinov sände småbåtar från Dagö för att hämta de till Saxby fyr retirerade ryssarna. Men när de hunnit halvvägs möttes de av tyska flygplan, som skrämde dem raka vägen tillbaka. I J. Vinogradovs berättelse talas om en genombrytning i Ormsös Västra hamn med stridsbåtar och räddandet av sina försvarare. Detta tillhör nog mera skönlitteraturen och inte historien.

Det finns dock en historia som man aldrig hittar i Vinogradovs fantasier eller i rödesternas minnesskrifter. Det handlar om motorseglaren “Tormilind”, som kapades under tiden för Ormsö-striderna. Som andra estniska båtar fraktade också “Tormilind“ ammunition, vapen och soldater under kriget. I början av sept. 1941 låg ”Tormilind” omkring tio dagar i Heltermas hamn. Besättningen bodde i land, eftersom flygplan ofta bombade båtarna i hamnen.

Allt följande är ur Partiarkiarkivet, där det skrivs om brott mot Sovjet. Dessa dokument är tyvärr inte daterade, men troligen handlar det om kvällen den 9, eller 10 september. och följande natt. Den kvällen kom en rysk marinofficer till Kapten Klauks och gav order att göra båten klar för omedelbar avgång. Färden skulle gå till Ormsö. Kapten Klauks samlade sina elva besättningsmän på båten, där också fanns tio ryska marinsoldater. Man kastade loss och en sovjetisk stridsbåt följde efter. Efter en timme befann de sig någonstans i närheten av Ormsö. Sju av marinsoldaterna satte sig i två livbåtar och bogserandes av stridsbåten försvann de in i nattdimman. Kapten Klauks beordrades vara kvar på platsen, för snart skulle båtarna återvända med mer folk. Tre ryska marinsoldater var kvar ombord.  “Tormilind” drev omkring i cirka två timmar. Natten var mörk och man såg inte land. Vågsvallet steg till  “fem bollar“ (stora vågor).Kapten Klauks befallde att gå sakta med båten (okänt om med segel eller motor) och avlägsnade sig från platsen omkring tre kilometer, varefter gavs order att gå för fullt (tydligen med motor). Samtidigt kallade han på 1:a styrman Harald Kase och befallde honom att avväpna och tillfångata ryssarna. I avväpningen av ryssarna deltog också styrman Valter Ojaveski och hela däcksmankapet, båtsman Robert Isop, matroserna Evald Heinakroon, Jaanus Hall, Franz Kivila och Arkadi Kuutman. Vid behov skulle kanske även motormännen Johan Rabakukk och Vassili Tuim samt kockan Elsa Rubin och Alvine Riis hjälpa till.

Som alltid från spännande händelser, har också den om ryssarnas avväpning beskrivits i flera intressanta varianter, från vilka, efter denna händelse, i form av litet brev, publicerats i tidningen “Linna Teataja” den andra av KGB:s undersökningar av händelsen. Enligt första varianten spelade två ryssar kort i hytten, när 1:a styrmannen gick in och tog gevären, som stod lutade mot väggen, och gick ut igen. I den andra versionen sov en ryss i hytten, när hans gevär beslagtogs och när han vaknade gjorde han inget motstånd. Den andra ryssen gav också upp utan motstånd. I en tredje variant hade matrosen Evald Heinakroon tagit geväret från ryssen, som stod vakt utanför maskinrummet. Ryssen låstes in i hytten och geväret lämnades till 1:a styrmannen Kase.

Men enhälliga är hågkomsterna för tredje ryssen. Han befann sig på bryggan och var beväpnad med gevär och flera handgranater hängande i gördeln och hade överhuvudtaget ett krigisk utseende. Det kom till slagsmål med honom. Han gjorde motstånd, men man tog även hans vapen. Han bands och låstes in i kockans hytt.

Gevären samlade man in i kaptenens hytt och handgranaterna kastades överbord. Den blå-svart-vita flaggan, som hade legat gömd bland signalflaggorna, hissades och man satte kurs mot Paldiski. Eftersom båten tillhörde den Sovjetiska marinen, kände man ju till farlederna genom minfälten. För de två ryssar, som inte gjort motstånd, hade händelseförloppet gått fredligt till och de var nöjda med situationen. De gick fria och frågade efter civila kläder och ville ingå i båtens besättning, eftersom de var rädda för tyskarna.

Följande morgon anlände de till Paldiski. Från kajen i Paldiski frågades på tyska vad det var för båt och varifrån den kom. Tyskarna beordrade ankring. Vid niotiden kom en tysk stridsbåt till “Tormilind “. Två officerare och en soldat steg ombord. Officerarna var ombord i cirka 20 minuter, varefter de åkte iväg. Klockan fyra på eftermiddagen kom stridsbåten tillbaka och hämtade de tre ryssarna. Man bad Kapten Klauks komma med till en finsk ångare, “Karjala “, som låg i hamnen. Där fick han tala om förekomsten av ryssarnas batterier, minfält och truppavdelningar o.d. Denna historia fick följder efter kriget. När ivriga KGB-män hade sökt rätt på Kapten Klauks och 1:a styrman H. Kase från  “Tormilind“. Den 10 oktober 1947 dömdes Kapten Klauks till 25+5 år och 1:a styrman Kase till 10+5 års fängelse. En av huvudmännen vid avväpningen, Evald Heinakroon, hittades och fasttogs av KGB-män den 9 januari 1952 och den 7 april samma år fick han sin dom, 25+5 år. Evald Heinakroon befriades genom amnesti den 6 december 1955. Ännu då dessa rader skrives (1994) levde och bodde den gamla herrn, som var född 1917, inte långt från Tallinn, i orten Kase. Om de andra, sjömännen och kvinnorna, delaktiga i händelserna kring “Tormilind“, vet man ingenting.

Översatt från boken: Vöitlused Läänemerel sugis 1941 ja 1942 a. Författare: Mati Oun. Tryckt i Tallinn 1997.